Pappa har aldrig varit längre bort än åtta timmars resa från mig. Det är ett privilegium, skriver MP:s krönikör Hannah Sundqvist.

Viktigt att ha nära till kära 

KRÖNIKA

I julas var vi och hälsade på barnens morfar i Mellansverige. Pappa är sjuk. Han har cancer och det är inte troligt att han någonsin blir helt frisk igen. Det är sorgligt att inte veta om vi kommer att fira någon mer jul tillsammans. Cancer är en hemsk sjukdom som många av oss är rädd för. Den kommer plötsligt och så blir livet aldrig detsamma igen. Men jag är glad att pappa fortfarande lever och att vi har möjlighet att träffas, vilket vi gör så ofta det bara går. Jag kan ta tåget till honom och vara där på mindre än åtta timmar.  

Det var länge sedan vi bodde i samma stad, men pappa har aldrig varit längre bort än åtta timmars resa från mig. Det är ett privilegium. Jag tänker på våra vänner från Syrien som förlorat så mycket när de flydde till Sverige. De har inte bara lämnat sina föräldrar och syskon, utan också sina vänner och allt som de byggt upp. Hela sina liv. För deras barn betyder det en uppväxt utan mor- och farföräldrar och kusiner. I det perspektivet är åtta timmars tågresa en bagatell. För dem är varje dag en kamp mot sorgen över att vara åtskilda från sin familj i Syrien. De träffar sina föräldrar genom videosamtal korta stunder och längtan efter att se varandra på riktigt är obeskrivlig.  

Med det perspektivet kan det ses som korkat att jag som har möjlighet att leva nära min föräldrar ändå inte gör det. Vi skulle kunna ses varje dag, men ses betydligt mindre. Delvis beror det kanske på en annorlunda kultur. Men ändå.  

Jag försöker föreställa mig att jag bara får träffa mina föräldrar, mina syskon och närmaste vänner genom videosamtal. Och att det inte finns någon garanti för att vi någonsin kommer att ses igen. Ingen vardag tillsammans. Inga fikastunder, inga middagar som vi lagar ihop, inga promenader. Att tänka sig att aldrig mer få en kram av min mamma trots att hon fortfarande lever. Att tänka sig att hon lever på en farlig plats långt, långt borta där vad som helst kan hända henne. Det känns skrämmande och tomt.  

Döden i form av ålderdom och sjukdom är ett naturligt avslut, men att leva åtskilda på grund av krig är det inte. Det blir en sorts halv död att fortfarande leva men utan att kunna träffa varandra. Jag tänker på det när jag bokar min tågbiljett till mellansverige och gläds åt att det i vårt fredliga land är fullt möjligt för mig att transportera mig åtta timmar för att kunna krama min pappa. Jag är priviligerad.

Hannah Sundqvist

 

 

Relaterade artiklar
Fler artiklar