Vi som jobbar i butik är inte värda mycket

Du närmar dig mig, behöver min hjälp. Jag ler vänligt och backar ett steg, du kommer efter. Jag backar ytterligare ett steg, du fortsätter närma dig. Till slut för jag be dig att hålla avståndet, det funkar sådär. All denna ansträngning från min sida håller dig på cirka 80 centimeters avstånd. Inte ens en meter har jag rätt till. Inte ens en meter är min hälsa värd.

Vissa butiker ekar tomma och personal sparkas. Där jag jobbar säljer vi som aldrig förr. Det är lönehelg och det myllrar av folk. Nästan ingen respekterar avståndet till oss som ska serva er. Vi är inte värda mycket, det har jag förstått. Den femte kollegan insjuknar i covid-19, en av dom är jag riktigt orolig för. Hon har haft feber i över två veckor, jag är rädd för hur det ska gå den tredje veckan.

Engångshandskarna är snart slut och jag frågar dig vänligt om du kan betala de där tjugo kronorna med kort i stället för kontant. Du svarar mig argt, tycker allt gått för långt. Vägrar se mig i ögonen. Jag tar emot din skrynkliga tjugolapp och undrar när jag kommer insjukna? Kanske är jag redan smittad? Jag oroar mig för mina barn, för min familj. Kollegan sms-ar, hon är på akuten.

Det är lönehelg och du är rastlös, det är så tråkigt när allt stänger ner och ingen vill ses. Du åker och shoppar bort din tristess, köper något billigt du inte visste att du behövde. Du och ungefär alla andra gör exakt samma sak idag. Tillsammans blir ni väldigt många. Min chef pratar om individansvar men jag kan inte ansvara för dig. Du trycker din kropp mot min när du vill komma förbi mig på ett smalt ställe. Runt omkring finns det gott om plats men det skiter du i. Du har bråttom. Du är viktig, vad jag är värd står redan klart. Jag står lågt i rang. Din rätt till att slippa ha tråkigt är större än min rätt att vara trygg. Jag står lågt i rang.

Butiksanställd

Här kan du lämna din egen berättelse om livet under coronakrisen!