Vi fyller vår tid med längtan

KRÖNIKA Om ett träd faller i skogen men ingen är där, hörs det då? Om människan inte finns på jorden, existerar tiden ändå? Varsågod för två filosofiska frågor till kaffet.

Människan har länge försökt greppa tiden, till exempel genom att dela in den i sekunder, minuter, timmar och år. Samtidigt vet vi alla att tiden är relativ. Att en timme för en väntande 4-åring kan kännas oöverstigligt lång, medan samma timme är obarmhärtigt kort för 4-åringens mamma som missat bussen på väg till förskolan.

Ibland vill vi att tiden ska stå stilla. När dagarna är som varmast och kvällarna som ljusast. När skymningssolen doppar sig i havet och himlen ger löften om nästa dag. Nå, sommaren 2020 kan det vara svårt att minnas just det men jag har för mig att jag har önskat att tiden skulle stanna vid sådana tillfällen.

Ibland vill vi bara att tiden ska gå. När barnen har magsjuka samtidigt. När vi har förlorat någon nära och tiden är det enda som verkar läka. Under en särdeles tung flytt i en december för många år sedan, med strömavbrott, snöstorm och ett spädbarn på armen och en liten som klängde vid benen, tröstade min svärfar mig med orden ”Den här dagen har också ett slut”. Det senaste halvåret är vi många som önskat att tiden ska gå fort så att vi snart når dagen då vi kan umgås, kramas och gå på konserter och bio igen. Samtidigt befinner vi oss i den allra vackraste tiden, den vi längtar till året om.

Det ligger i människans natur att under vår tid på jorden vilja ordna det för oss. Vi vill äta god mat, hänga något snyggt på väggen, sova under ett skönt täcke. Vi fyller vår tid med förhoppningar och drömmar. Men inte för vidlyftiga för högmod går före fall och vi får inte ropa hej förrän vi är över bäcken. (Eller som min dotter sa i tidiga tonår: ”Ropa inte hej förrän haren är skjuten”.) Men varför ska vi inte tjoa innan vi hoppat över vattendrag? Det enda som händer om det vi önskat inte slår in är att vi har varit glada i onödan.

Jag tycker om att läsa biografier. Just nu Ulrika Knutsons om Elin Wägner, dessförinnan Anna-Karin Palms om Selma Lagerlöf. Sophie Elkans roman om John Hall på Gunnebo är också läsvärd, särskilt för oss Mölndalsbor. Genom brev och dagboksanteckningar får vi ta del av hur dessa människorna i en tid långt borta tänkte, drömde, grälade och älskade. I dag är de döda. Borta är deras trassliga relationer, deras oro och kärlek. Kvar är våra trassliga relationer, vår oro och kärlek. En dag tar det slut för oss också, men alla andra dagar gör det inte det. Vi vet inte hur lång tid på jorden vi får. Men vi vet är att tid är det enda vi har så länge vi lever.

Lisa Iverstam

Nyfiken Toltorpsbo på cykel med krånglande växlar. Jobbar som redaktör på operahus.