Vi behöver alla en kritiker som säger ifrån

KRÖNIKA Människan är ett flockdjur och studier visar att vi klarar oss bättre om vi lever i grupp än ensamma. Mina egna empiriska undersökningar visar att det dessutom är mer gynnsamt att omge sig med människor som säger ifrån – oavsett om det sker med diskreta hintar, vänskapliga knuffar eller versaler i neon på plakat.

Jag är född med ett underutvecklat lokalsinne. Det är mycket olyckligt för i kombination med gott självförtroende och kort minne händer det att jag leder folk fel. Övertygad om att jag vet vad jag talar om ger jag gärna turister vägbeskrivningar, däremot är mina vänner numera motsträviga när jag försöker få dem dit jag vill. Min man är också alltid skeptisk när jag tvärsäkert pekar ut färdriktningen. Det driver mig förstås till vansinne – i ungefär sju minuter, det vill säga den tid det tar för mig att inse att jag har fel. Utan kritiska människor omkring mig hade jag varit vilse jämt.

Barn är bra på att skapa tydliga verklighetskontroller, de jobbar inte med subtila hintar. I början av vårt föräldraskap strävade vi efter att hålla Det Ultimata Barnkalaset. Det kulminerade då min man klädde ut sig till cowboy så verklighetstroget att han skrämde iväg två barn och fick ett tredje att gråta. De som vågat stanna kvar till slutet av kalaset fick godispåse av mig – som satt i ett nedsläckt badrum med ett självlysande skelett i knät. Inte heller lyckat. När det var dags för planering av småsyskonens kalas fick minnet av de sunt skrikande ungarna oss att inse att våra kalasidéer faktiskt var riktigt usla.

Numera blir jag nedplockad på jorden varje torsdag. Ett av alla glädjeämnen med att vara anställd på GöteborgsOperan är att det en gång i veckan erbjuds poweryoga. Yogan leds av dansaren A. Hon tycker att det är avkopplande att sitta i skräddarställning, fälla sig fram och lägga pannan i golvet. A vecklar också ut sig i positioner som Stjärnan, Svanen och Krigaren. Det vi, något mindre böjliga, lärjungar åstadkommer liknar inte ens med lite god vilja dessa figurer – följaktligen har vi döpt om dem till Viltolyckan, Bakfyllan och Halvdöda kråkan. En gång tog jag mig vatten över huvudet, eller snarare rumpan över skallen, med resultatet att jag fick bogseras hem. Jag är försiktigare nu, men det är befriande att yoga med folk som döper om en dylik övning till Döende paddan.

Att omge sig med människor som bara bekräftar den egna världsbilden är förstås bekvämt; utan konfrontation kan vi fortsätta leva i illusionen om att vi alltid har, och gör, rätt. I bästa fall orsakar det bara ett ryggskott, men det kan också göra att man skrämmer livet ur små barn.

Lisa Iverstam

Nyfiken Toltorpsbo på cykel med krånglande växlar. Jobbar som redaktör på operahus.