Vara singel i Eklanda kanske är som att sitta ensam på en parmiddag

KRÖNIKA Jag minns när jag gick över fälten i Eklanda. Jag såg en pappa och hans dotter springa omkring tills pappan föll ihop av utmattning. Dottern fortsatte att springa runt honom. Så mycket skratt. Så mycket livsglädje. Det var väl i såna ögonblick jag ville hamna till slut. Men livet blir sällan som man tänkt sig. Dröminnehållsförteckningen och innehållsförteckningen för verkligheten skiljer sig åt. Nu lämnar jag i stället Eklanda för ett nytt liv i grannkommunen. Det är mycket jag kommer att sakna efter tio år i Mölndal, varav åtta av dem har varit just i Eklanda.

Jag kommer att sakna den alltid lika trevliga personalen på Eklanda Krog och den minst lika trevliga personalen i den lilla närbutiken bredvid. Att ha naturen och Änggårdsbergen precis intill har varit värt väldigt mycket. Hälsa på får. Plocka svamp. Ta cykeln till stan genom ett naturreservat. Naturligtvis så kan jag besöka allt ändå, men det faller sig inte lika naturligt.

När jag var ung drömde jag mycket om att bo mitt i en storstad. Men ju äldre jag blivit, desto mer söker jag bara efter lugn och ro. Det lugnet har jag hittat vid forsen i Kvarnbyn och vid bryggan vid Rådasjön. Då kanske det inte låter så logiskt att ändå flytta till en adress med spårvagnar utanför stup i kvarten?

Nej. Men livsförändringar kräver ibland snabba lösningar. Och då gäller det att hitta en lösning som ändå känns bra.

Att leva som singel i Eklanda kanske ändå skulle kännas som att sitta ensam på en parmiddag. Försöker jag tänka. Samtidigt är det förstås mer praktiskt att bo i något så när centrala Göteborg än att bo på en plats där kollektivtrafiken har en del att önska.

Otaliga gånger har jag kommit till Mölndals station från Kållered för att se bussen mot Eklanda avgå i samma sekund. Den där väntan i en halvtimme på nästa buss slipper jag nu. Livet ger och tar. Kanske slipper Västtrafik en ny namninsamling från mig nu. Kanske kommer jag tillbaka till Mölndal någon gång. Mina drömmar har växt klart först när jag bor mer lantligt, tror jag. Men det vackraste livet är inte alltid det mest praktiska. Man får bestämma sig för vad som är värt mest.

En flytt från Mölndal innebär samtidigt att det här blir min sista krönika i Mölndals-Posten. Det har varit både svårt och roligt på samma gång att skriva krönikor. Att ibland även få ta del av läsares åsikter har känts väldigt fint. Det är en utmaning att alltid ha något att skriva om.

Med det sagt så önskar jag att alla läsare tar hand om sig och om ni ser någon stå där vid forsen i Kvarnbyn och drömma sig bort någon dag, så kom fram och hälsa. Spontana möten är bland det finaste i livet.

Oskar Rickardsson

Habiliteringspedagog från Eklanda. Uppskattar kultur och natur.