Två väldigt olika cyklister i fäders spår

KRÖNIKA Du har väl inte missat storyn om Hällesåkersbon Andreas Järpmyr? Han som svarade för en närmast osannolik prestation förra veckoslutet.

Han körde Sveriges största mountain-bikelopp Cykelvasan. Inte en, inte två, inte tre utan FYRA gånger. Totalt 255 kilometer skogskörning blev det inom loppet av två dygn innan den konditionsstarke 42-åringen vände hem till Hällesåker.

Och varför bryr jag mig så mycket om det här? Tja, förmodligen för att jag i ett anfall av svårt övermod själv anmält mig till detta kraftprov i år. Ja, alltså till ETT av loppen, inte fyra.

Min grundtanke var att en ung man som jag, som dessutom cykelpendlar till jobbet, borde ha alla förutsättningar att fixa utmaningen utan större åthävor.

Men till min stora överraskning visade det sig att det var extremt mycket jobbigare att cykla de nio milen mellan Sälen och Mora i lera och ösregn än att glida lite lugnt och värdigt längs asfalterade cykelbanor till Brogatan en vardagsmorgon.

Redan i Smågan började axlar och händer värka, i Mångsbodarna fick en snäll farbror tvätta mina lerinpackade glasögon, i Risberg var jag ytterst nära att stupa i en hal damm av gyttja, i Evertsberg skrek benen efter en lång stunds uppförskörning, i Oxberg hukade jag för att slippa bli intervjuad av en pigg speaker, i Hökberg drack jag blåbärssoppa som om det inte fanns någon morgondag och i Eldris kunde jag äntligen konstatera att det bara var en helt vanligt jobbpendlingstur kvar till Mora. Vid det laget hade det gått nästan sex timmar och Andreas Järpmyr satt förmodligen i godan ro och åt pizza i stugan.

Det var honom väl unt. Han hade ju två tuffa lopp kvar att cykla dagen efter, medan jag och de andra 13 000 vanliga dödliga kunde fokusera fullt ut på rehabilitering och hemfärd.

Fredrik Hofflander

Chefredaktör på Mölndals-Posten.