Ska vi köpa en studsmatta tillsammans?

KRÖNIKA Jag bor i ett mycket trevligt område i Kållered. Som nybliven mamma har mina promenader i kvarteret ökat lavinartat och jag har hejat på grannar över staketen och småpratat som aldrig under de tre åren jag bott här. Många fina trädgårdar, vår egen är helt ok bortsett från massa högt gräs i kanterna.

Något som slagit mig på mina promenader bland villorna är att många har studsmatta i trädgården. Vi också. Fult om du frågar mig, men barnen älskar det. Även vissa vuxna…

Studsmattan fick mig att fundera kring varför så många familjer har varsin? Det är knappast aktivitet på våran studsmatta varje dag, flera barn skulle kunna använda den, och gör förvisso, ändå har nästan alla familjer en egen. Jag började fundera på vad mer vi har varsin av och vid en titt i vårat garage tänker jag; har alla andra i området lika mycket grejer som vi? Varför ha dubbla upplagor av högtryckstvätt, motorsåg eller häcksax på samma gata? Det är inte som att de används varje dag. I så fall skulle jag bli grymt orolig för den stackaren. I dagens miljömedvetna samhälle borde kooperativt ägande av prylar vara norm. Varför är det inte det? Min svåger sa för ett tag sen att han har en stark misstanke gällande att människor inte vill umgås med varandra. Han bor i ett liknade kvarter och hade noterat att alla skapat sig sin egen värld där alla behov kan tillfredsställas på plats och där man inte behöver interagera med andra människor. Egen pool, egen studsmatta, hemmabio, vedklyv, bil, cyklar, gräsklippare och så vidare. Då behöver du aldrig besöka ett kommunalt bad, en sjö eller en biograf. Tittar man på riktigt rika människor har de också egen tennisplan, egen instruktör och eget flygplan. Ju rikare, desto ensammare. Med pengar kan man köpa sig fri från beroendet av andra människor och tjänster.

Men du blir inte lyckligare för det. Undrar hur många människor som sitter med prylar upp till öronen och känner sig rätt ensamma. Min gissning är tyvärr en drös i varje villaområde i Sverige. Inte konstigt att en vissa gör uppror och säljer allt de har, flyttar ut till landet för att bli självförsörjande eller cyklar jorden runt.

Vi behöver utsättas för att göra saker tillsammans med andra. Vi är beroende av varandra vare sig vi vill eller inte och vi bör inte leva isolerade på egna små öar. Vi är redan ett nedstämt folk. Vi behöver gemenskap och samhörighet och vi behöver inte äga allt. Det skapar inte större frihet, snarare tvärtom. För att inte tala om det oändliga slösandet med resurser det innebär. En början för mig kan vara att fråga grannen om att få låna kantklipparen, istället för att åka och köpa en.

Elin Lund

Socionom och kulturkonsument från Kållered. Älskar att cykla.