KRÖNIKA Mitt första försök att vinna Melodifestivalen var med Tommy Körbergs odödliga Stad i ljus. Låtvalet var ett klassiskt fall av fenomenet ”ta sig vatten över huvudet”. Rösten sprack – liksom segerdrömmarna.
Någon månad senare tog jag gruvlig revansch när jag klokt nog hade bytt musik. Jag valde Orups mer lättsjungna Då står pojkarna på rad, och tog en jordskredsseger. Juryn var mäkta imponerad.
Möjligen förtjänar det att understrykas att vi inte pratar om riktiga Mello här. Arenan var Fiolgatans fritidshem och det var fullt tillåtet att sjunga annat än schlagerlåtar (min kamrat Johnny framförde till exempel en stiliserad version av signaturmelodin till Transformers). Scenen var förresten en stor träbåt som vi delade med den intilliggande förskolan.
Trots den storartade framgången på båten förde mitt liv snart in mig på andra vägar, bort från Melodifestivalen. Suget att sjunga inför publik är praktiskt taget borta – något som jag tror gagnar både mig själv och andra.
Men en sak är förstås självklar. När Melloskutan på lördag för första gången styrs av en Mölndalsbördig programledare sitter jag i soffan och håller mina lokalpatriotiska tummar.
Inte för att jag tror att Per Andersson behöver det. Han kommer förstås att utan minsta bekymmer gå i land med uppgiften att dirigera Sveriges största tv-program. Trots att det nog är svårare i år än någonsin tidigare.
Att stå i ett folktomt Annexet i Stockholm, kolla in i en livlös kamera och försöka vara rolig och energifylld i direktsändning är sannolikt en utmaning även för en dokumenterat skicklig estradör som Per Andersson. En och annan av övriga programledare i år har haft påtagliga svårigheter – och vi som det senaste året deltagit i oräkneliga digitala jobbmöten vet hur psykande det kan vara att prata inför folk när man inte får respons i det fysiska rummet.
Nu verkar Per Andersson själv mer taggad än bekymrad inför dessa eventuella svårigheter. Och med viss glädje kan jag notera att hedersuppdraget inte verkar ha stigit honom åt huvudet.
När Mölndals-Postens reporter Camilla Moestedt i veckan skulle jaga rätt på Mölndals roligaste man för ett snack så gick det precis hur lätt som helst.
Med visst bistånd från mamma Marita i Balltorp (Pers mamma alltså, inte Camillas) blev Camilla snabbt uppringd och fick ett sånt där riktigt gemytligt Per Andersson-tjöt. Och självklart ett löfte om att Balltorp eller Mölndal (varför inte båda?) på något sätt ska nämnas i tv-sändningen.
Mamas och Eric Saade får ursäkta. Det där är nog vad jag ser allra mest fram emot på lördagskvällen.
Fredrik Hofflander
Chefredaktör på Mölndals-Posten.