Min dåliga franska blev en dyr affär

KRÖNIKA Jag saknar förmåga att lära mig franska. Tro mig, jag har försökt. I skolan läste jag franska i sex år, jag har tillbringat ett halvår i Bryssel, tagit konversationskurser och till och med skrapat ihop några universitetspoäng. Och det var efter den kursen det hände, då när jag fick hybris. 

Min äkta hälft och jag var med vänner i Paris. Jag var mallig – jag hade bokat hotellet på franska och väl på plats sa jag både bonjour och bonsoir till hotellportiern. Jag läste anvisningar i metron om hur biljettautomaten fungerade och sneglade bara lite grann på den engelska översättningen. Jag beställde Chablis på en uteservering, och på båtturen på Seine valde jag en fransk audioguide. Nu somnade jag i och för sig efter en kvart (vinets fel) men om jag varit vaken hade jag säkert förstått nästan allt.

På kvällen gick vi till ett brasserie vid Place de Clichy. De andra bad om menyer på engelska, ty ingen av dem talade franska. Det kan hända att jag sa något om att översatta menyer är barbari och ett otyg. Själv arbetade jag mig igenom den franska och överraskades av att hummern bara kostade 14 euro. Jag bestämde mig för att slå till. När kyparen tog emot beställningen ville han diskutera mitt val. Han måttade med händerna och pratade och pratade. Jag var förlorad i leken att jag var en person som förstod franska så jag log och nickade och sa “oui” och “très bien”. Han måttade och pratade. Till slut gick han iväg med vår beställning. 

Plötsligt säger min väninna, lågmält och självklart: “Jag tror att hummern kostar 14 euro per 100 gram”. Och det går som ett kallras genom mig. För jag inser att detta är vad kyparen har försökt förklara. Han har måttat för att visa hur stor hummern är och berättat vad den kommer att kosta på ett ungefär. Jag svettas, blir vimmelkantig och min man frågar om någon vet hur mycket en hummer kan väga och gör en överslagsräkning. Behöver vi lämna hus och hem? Vännerna föreslår att jag ska ge mig ut i köket och avbryta beställningen, men se – den förnedringen är jag inte mogen för.

På kromad vagn rullas hummern ut. Kyparen sveper nysilverkupan av skaldjuret. Det är en baddare. Med blänkande tänger och knivar trancheras kräftdjuret men jag vill bara be kyparen att sluta för jag tänker att ju mer han åbäkar sig, desto fattigare blir jag. Men detta kan jag inte säga på franska så jag är tyst och kyparen lägger tillbaka köttet i skalet och serverar mig.

Det blir sällan en bra måltid när man undrar om man behöver pantsätta mormors silverskål. När notan väl kommer hugger jag den reptilsnabbt. Hummern kostar mer än vad det övriga sällskapets middag gör tillsammans. 

Numera fnyser jag inte åt menyer på engelska. Och jag har slutat att låtsas att jag förstår franska.

Lisa Iverstam

Nyfiken Toltorpsbo på cykel med krånglande växlar. Jobbar som redaktör på operahus.