Många har använt klockan – få har blivit besvikna

KRÖNIKA Min metabolism är konstruerad efter att komma i tid. Jag får tunnelseende och behöver andas i fyrkant när vi riskerar att bli sena till kalas, tåg, svärföräldrar. Några av mina favoritpersoner drivs däremot inte alls av punktlighet. Det innebär vissa utmaningar. Som det heter.

Vi punktliga har rykte om oss att vara lite trista och inte alls så där härligt spontana. Inte sällan får vi höra att vi borde lugna ner oss. (Förresten – har det någonsin fungerat att be någon som är upprörd att lugna ner sig?) De sena däremot, de är charmigt sköna och hyllas för förmågan att prioritera det som Verkligen Är Viktigt i Livet.

Jag håller med om att synen på tid handlar om prioriteringar. Att vara sen är en egocentrisk handling. Den som är sen har valt att prioritera något annat före att komma i tid. (Ja, jag vet att saker kan hända. Mosters router kan ha krävt omedelbar vård, hunden kan ha gömt skorna och alla Mölndalsbussarna kan ha fått punktering samtidigt.) Låt säga att du är tio minuter sen till ett föräldramöte. De andra föräldrarna, för att inte tala om läraren, har gissningsvis prioriterat och skyndat sig för att komma i tid. Kanske behövde någon gå från jobbet tidigare och kolleger fick täcka upp? Kanske behövde någon lämna ett läkarbesök för tidigt? Och kanske fick någons moster klara sig utan internet? Om du är tio minuter sen och tjugofem personer väntar på dig blir det 250 minuter, eller drygt fyra timmar, av total väntan.

Att lära sig leva i nuet är en miljardindustri. Folk går dyra kurser i konsten att vara närvarande och det läses hyllmeter om mindfulness i stugorna. Visst är det bra att varva ner och känna efter hur träd doftar och hur fingertopparna känns mot våta löv, men, ärligt talat, om alla gjorde närvaroövningar dagarna i ända skulle det inte bli många barn gjorda. Bokstavligt talat.

Ibland roar jag mig med att fundera på vad folk som alltid är sena arbetar med. Busschaufför går bort: ”Sorry att jag är sen till morgonturen, det körde ihop sig lite.”

Förskollärare fungerar inte heller. Tänk er sms:et:

”Lämna ungarna i hallen –jag kommer! Stäng grinden till stora vägen bara och lägg undan kökskniven.”

Dirigenten kan knappast heller komma undan med ett “Börja utan mig, jag är på ingång!”

Ni förstår poängen. Sociala sammanhang skulle också fallera. Det är till exempel inte så ofta som det är just Familjen Jättesen som ser till att potatisen skrubbas på midsommarafton.

Avslutningsvis vill jag därför slå ett slag för uppfinningen klockan. Många har använt den. Få har blivit besvikna.

Lisa Iverstam

Nyfiken Toltorpsbo på cykel med krånglande växlar. Jobbar som redaktör på operahus.