Lätt att förstå kritiken mot privatisering

KRÖNIKA Privatisera eller inte privatisera. Det är frågan som sysselsätter både politikerna i vård- och omsorgsnämnden och en hel del av Mölndals invånare just nu.

Ni kan storyn vid det här laget. Den grönblå politiska majoriteten funderade på att lägga ut äldreboendena i både Eklanda och Lackarebäck på entreprenad. En kostnadsminskning på i runda slängar 10 miljoner kronor fanns med i potten. Någonstans på vägen plockades Eklanda ut ur ekvationen och nu återstår alltså Lackarebäck, stans största äldreboende.

Känslorna svallar. I denna tidning har ni kunnat läsa om orolig personal, oroliga boende, oroliga anhöriga, oroliga politiker… Det finns förstås de som ser det på ett helt annat sätt också (läs gärna Vårdföretagarnas Anna Bergendals rader på vår debattsida) men antingen är de avsevärt färre eller bara mycket mer diskreta.

Egentligen kan man förstås tycka att det just i denna kommun inte borde vara en så stor sak att ett äldreboende drivs av ett företag i stället för av det offentliga.

Mölndalsborna är vana vid privata inslag i välfärden sen gammalt – det finns gott om fristående skolor, förskolor och hemtjänstalternativ. Och så har vi ju Berzelius äldreboende som varit icke-kommunalt i alla år, utan att ens vara nära att rasa samman.

Men även för mig, som varken är i målgruppen själv eller har släktingar som lär hamna på Lackarebäck, går det att förstå kritikernas invändningar. Vikten av kontinuitet kan knappast överskattas i en verksamhet som denna och oavsett hur försiktigt processen löper lär det bli en kraftfull och delvis smärtsam omställning för såväl boende som personal. Rapporter om betydande inkörningsproblem nådde oss när Fässbergshemmet blev privat 2015 – och faktiskt även när det blev kommunalt igen i år.

Den 29 september tas beslutet. Fortsätt läsa Mölndals-Posten så missar du inget!

Fredrik Hofflander

Chefredaktör på Mölndals-Posten.