Jag plingar för bättre samspel i trafiken

KRÖNIKA Så går sommaren mot sitt slut. Hösten gläntar försiktigt på dörren, släpper in frisk luft och säger ”Nu kör vi!”. På många sätt är hösten det egentliga nyåret. Det är tid för nya planer och nya romaner. Det är nystart för skola, jobb och träning. Och för de odödliga! Bara senaste veckan har jag tvingats cykla ut i gräset bredvid cykelbanan två gånger för att folk klivit rätt ut i en cykelbana hårt trafikerad av cyklar, elsparkcyklar och mopeder.

Vad är det som gör att folk tror att de är odödliga? Jag kan förstå om det är barn som inte hunnit lära sig att se alla faror som lurar och vars hjärnor inte är fullt utvecklade. Men vuxna människor med fullt utvecklade hjärnor (nåja) som levt ett bra tag och känner till cyklar och hur de fungerar, att de rullar rätt så fort och är rätt så hårda, men som ändå går rätt ut i cykelbanor utan att se sig för, hur tänker de?

Ja, jag vet att det finns många cyklister som också tror sig vara odödliga. Och i kombination med att cykla jätteJÄTTEfort utan att varna med hjälp av ringklockan blir det raka motsatsen, ett dödligt vapen.

Jag har cykelpendlat till jobbet i stort sett varje dag i tio år. Otaliga är de gånger jag plingat med ringklockan när någon gått i cykelbanan eller lite väl nära densamma. Och otaliga är de gånger jag mötts av en sur blick. Numera inte lika ofta eftersom många går med hörlurar och inte hör några pling. Men jag är så nyfiken, vad hade de föredragit? Att jag svischar förbi utan att förvarna? För märk väl, plinget är till för att förvarna, inte för att säga att du är en idiot som går för nära ett målat streck i asfalten. En (1!) gång under alla dessa år har jag fått positiv respons på ett pling. Det var en äldre dam som ropade och tackade för omtanken. Det säger ändå någonting när det är många fler som markerar sitt missnöje än som visar tacksamhet.

För det är ju fint med samförstånd i trafiken. Även om det handlar om den lätt aggressiva sorten som häromdagen när jag stannade för en bil i rondellen i Lackarebäck. Mannen i bilen hade nog hellre sett att jag bara rullat på för han vinkade irriterat förbi mig med en armrörelse som om han gav mig en rejäl örfil. Men jag är glad för all typ av kommunikation och vänder gärna andra kinden till. Min favoritstund av vänskap i trafiken är annars när en bilist som ska svänga höger och korsa min cykelbana stannar i god tid för att visa att hen har sett mig och låter mig passera innan hen svänger. Fint!

Nu kör vi! För nu kommer hösten. Tid att blicka framåt, OCH över axeln. Pling pling!  

Robert Sjölund       

Tvåbarnspappa från Åby med författardrömmar. Tvivlar inte på att vi borde tvivla mer.