Jag är likadan – men ändå inte

KRÖNIKA Fler och fler vittnar om hur världen har förändrats under pandemin. Det gäller allt från begravningsbranschen till nya betalvanor. För att inte tala om sjungandet från balkonger. Det har verkligen förändrats i grunden. Och man hör om människor som aldrig kommer bli desamma igen. De skiljer sig. De odlar nya intressen. Gamla vänner börjar umgås. Grannar kommer närmare varandra. Människor ser saker med nya ögon och förstår plötsligt vad som är deras kall i livet. 

Jag är lite besviken måste jag säga. Jag är exakt densamma. Jag har visserligen jobbat hemifrån under våren och klär mig numera regelbundet i mjukisbyxor och skjorta, men det känns inte som något kall. Jag har inte sjungit från någon balkong och jag är fortfarande gift. Eventuellt finns det ett samband däremellan. Jag har inte ens förändrat mina betalvanor. Jag tittar avundsjukt på alla som ändrat sina betalvanor medan jag går runt och betalar på samma gamla vanliga sätt. Men jag tänker att nästa gång, då jädrar! För lite förändringar hade varit kul.

Jag ser mig i spegeln och ser inget nytt. Kanske något nytt grått hårstrå, men det har inte med pandemin att göra. Eller? Hade jag varit mindre gråhårig om jag sjungit från balkongen? Tveksamt, men det hade garanterat påverkat möjligheten att komma närmare grannarna.

Jo, jag har förändrats på ett område. Saknaden efter sport har blivit större. Så stor att jag lyssnar på sportpoddar på ett närmast osunt sätt. Jag läser sportresultaten som en ökenvandrare dricker vatten efter en dag under solen och jag noterar att bottenstriden i Premier League ser ut att bli en målskillnadsaffär minsann.

Och trots att det är mitt i sommaren saknar jag ishockeyn. Jag saknar slutspelet som aldrig blev av, smällarna i sargen, ismaskinens metodiska svängar och den där stunden precis innan nedsläpp när en knatte får skrinna ett varv runt mittcirkeln och sedan åka och ställa sig bredvid sin favoritspelare.

Jag var ute och åt nyligen. Valet föll på en sportbar i centrum och kanske har pandemin förändrat mig ändå, kanske har jag gått och blivit synsk för tidpunkten råkade sammanfalla med avspark i Allsvenskan. Artig mot mitt sällskap som jag var tittade jag inte på matchen, men den fanns i ögonvrån. Jag lyssnade inte på kommentatorerna men jag hörde dem ändå, kände igen rytmen, tonfallen och den plötsliga upphetsningen över en målchans.

Nästa gång kommer jag inte snegla på matchen i ögonvrån och mitt sällskap kommer inte uppfatta mig som artig. Kanske är det priset jag får betala. Men då har jag i alla fall förändrat mina betalvanor. 

Robert Sjölund

Tvåbarnspappa från Åby med författardrömmar. Tvivlar inte på att vi borde tvivla mer.