Har jag valt rätt utmaning i år?

KRÖNIKA Helt uppenbart behöver vi utmaningar när ett nytt år börjar. En snabb sökning i sociala medier ger klara besked: oavsett personlighetstyp finns det en match att gå, en kamp att vinna, en svaghet att förinta.

30-dagarsutmaningen Plankan – en mycket jobbig styrkeövning – har hunnit bli en klassiker vid det här laget. Paus-utmaningen var däremot ny för mig. Konceptet är att man under tre veckors tid ska ta små pauser i vardagen, givetvis med hjälp av pepp och påminnelser från andra i gruppen.

”Det här är en investering i dig själv som inte kostar dig någonting utan enbart en liten stund av din tid varje dag. Har du råd att inte investera i dig själv?” frågar sig utmaningschefen strängt.

Den som inte orkar planka och bara blir stressad av pauser kan i stället anta utmaningen att läsa bibeln varje dag, utöva yoga med täta mellanrum eller varför inte konsumera kläder cirkulärt (det betyder ungefär ”köpa second hand” eller låna av kompisar tror jag).

Jag och ett gäng på jobbet bestämde oss för andra året i rad för den mest asketiska av alla utmaningar – fem månader utan socker.

Det går till ungefär så här:

I slutet av december listas alla tänkbara undantag: någon vill kunna dricka Yoggi till frukost, någon annan vill få tillstånd att äta efterrätt om det är socialt påkallat, någon föreslår att en fika i veckan är okej och en annan (jag) anser att lingonsylt till maten inte är rimligt att förbjuda.

När konsensus har nåtts inleds januari med svajigt humör och tomma blickar hos samtliga deltagare. I februari börjar alla acceptera sin lott och i mars uppstår något som skulle kunna kallas harmoni. I april kommer den enorma längtan efter utmaningens slut och sedan domineras hela maj av irritation över att ingen har gått ner ett enda gram i vikt.

Vete tusan om det inte blir bibeln eller second hand nästa år i stället?

Fredrik Hofflander

Chefredaktör på Mölndals-Posten