En sommar i Sverige är inte helt fel ändå

KRÖNIKA Folk vilar på olika sätt. Det konstaterar min kompis med 14 kg på ryggen i strilande regn och brant uppförslut. Själv kan jag, med mina Compeed-tejpade höfter, knottbitna armar och krampande vader, bara hålla med. Vi befinner oss någonstans i mitten av vad Länsstyrelsen beskriver som “ett av Västsveriges största sammanhängande barrskogsområden” och vi är otroligt överens om att ingen solstol i världen skulle kunna få oss att njuta mer.

Marken här är orörd. Mossan tjock, träden höga och tystnaden till en början total och sedan bara annorlunda. Kontrasten mot Parkgatan och Göteborgsvägen där hemma är så stor att jag har svårt att somna första natten. Det är en nedslående insikt att bussar, mopeder och accelererande bilar tydligen har en mer lugnande effekt på mitt inre än vad suset från tallarna, bruset från bäckarna och avlägset fågelkvitter har. Det senaste dryga året som Krokslättsbo verkar ha gjort mig till mer av en stadsmänniska än vad jag egentligen vill tillstå.

Men det går snabbt att ställa om. Efter frukost vid elden dagen därpå och ytterligare några kilometer längs leden har det ödsliga blivit det normala. Under två dagar möter vi cirka två människor, varav en är en tysk i ett vindskydd där vi stannar för att laga lunch. På knagglig skoltyska och mindre knagglig engelska försöker vi föra en konversation och det framkommer att tysken har gått från södra Lindome till Stenungsunds kommun på sex dagar. För oss har det tagit tre år. Det tycker tysken är otroligt underhållande, trots att vi förklarar det här med etapper och charmen i ett återkommande projekt så att vi alla får träffas regelbundet fast vi bor i olika städer nu.

Vi bjuder tysken på linsgryta och jämför våra öden och äventyr längs leden. Min man berättar om ett par andra, otroligt nykära, tyskar som vi delade vindskydd med i Skatås. Tysken kontrar med att berätta att han under föregående natt blev attackerad av en räv, och visar upp sitt ihoplappade liggunderlag och sin rispade tå som bevisföring. Tysken vinner.

Vi vinner också, känner vi, i tävlingen “Mest semestriga tillvaro”. De senaste veckorna har Mölndals-Posten rapporterat flitigt om badkaoset vid kommunens olika stränder med tillhörande parkeringar. Även här blir kontrasten tydlig. Någonstans i mitten av Västsveriges största sammanhängande barrskogsområde, får vi ha de ljumna sjöarna helt för oss själva. Här badar vi nakna i sommarregnet, lufttorkar under regnbågarna, och känner att en sommar i Sverige kanske inte är helt fel ändå.

Maja Lidbeck

Folkhögskollärare på deltid, förälder på heltid, Mölndalsbo sen alltid.