En riktigt bra historia vinner över Facebook

KRÖNIKA Sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone så länge människan har kunnat samlas runt en eld, har vi berättat historier. I de antika grekiska dramerna finner vi operans vagga och många av de berättelser vi ser på film och i tv-serier idag är varianter på Shakespeares dramer. Kort sagt: vi människor älskar berättelser.

När jag var liten läste jag Astrid Lindgrens sagor framlänges och baklänges. Och så ofta jag fick försjönk jag i Elsa Beskows böcker. (Det hände sig på den tiden att det utgick ett påbud att hela världen, eller åtminstone Västra Frölunda där jag växte upp, antingen skulle läsa Astrid Lindgren eller böcker om hur barn blir till.) Lindgren lärde mig om det goda och det onda. Om det svåra, om sorg, mod och kärlek. Beskows bilder berättade om en värld bortom bävernylon och fodrade manchesterbyxor. Det var tanter i grönt, brunt och gredelint. Det var tomtebobarn och hattstugor. Bergtroll, honungskakor och smäll.

Idag läser vi allt mindre. Istället ägnar vi allt mer tid åt att fabulera ihop historier om oss själva. Vi fyller sociala medier med inlägg om fantastiska liv och illustrerar med bilder i motljus. Sedan nagelfar vi andras inlägg och filterfixade bilder och låter dessa tillrättalagda berättelser ta sig in i oss, likt giftig gas. Och trots att vi vet att livet kan se helt annorlunda ut bakom en snygg bild har vi ändå svårt att värja oss mot det skickligt vinklade. Så när vi till sist lyfter blicken från mobilen blir kladdet på den egna diskbänken oöverstigligt ledsamt, gårdagens pastasås blekare än någonsin och aldrig hittar vi på något roligt heller för den delen.

På min arbetsplats, Göteborgsoperan, berättas det historier på scenen så gott som varje kväll. På dagarna pågår repetitioner och då kan det hända att mitt lunchsällskap har ett köttigt sår på kinden, är utklädd till nunna, utstött klockare från 1500-talet, bär krinolin, kniv eller jordgubbshatt.

Ibland smyger jag in i salongen och tittar på repetitionerna. Det tar bara någon minut så har jag glömt lunchfisken och personalmatsalen. Istället tar berättandet plats. Jag ryser när lunchsällskapet, som vips har förvandlats till någon annan, sjunger så ljuskronan i taket darrar och genom sången skänker liv åt ännu en berättelse som på samma gång handlar om mig, om någon annan och om världen.

För trots att det som händer på scenen är på låtsas, är berättelsen äkta och en del av det berättande som vi människor har ett djupt rotat behov av. Att uppleva scenkonst är lite som att sitta där runt lägerelden tillsammans. Det är dessutom befriande långt ifrån endimensionella inlägg på Facebook.

Lisa Iverstam

Nyfiken Toltorpsbo på cykel med krånglande växlar. Jobbar som redaktör på operahus.