En glad och begåvad gosses memoarer

Mölndals Hembygdsförening Du måste skriva ned dina minnen! Så brukar jag säga till medlemmar i Mölndals Hembygdsförening. Tänk vad många intressanta, upplysande och roande minnen, som tyvärr tigs ihjäl! En av dem, som lyckligtvis är beredda att dela med sig av ett långt livs erfarenheter och poänger, är Bengt Lion, före detta stadsjurist och notarius publicus i Mölndals stad. Ett samtal med honom blir alltid intressant och roande, eftersom han frikostigt delar med sig av sina livserfarenheter och alltid har glimten i ögat. Han tillhör det fåtal, som nog inte behöver denna uppmaning.

Nu har denne glade, trevlige och begåvade man lyckligtvis skrivit ner en del av sina levnadsminnen. Han har fått ihop 204 sidor, och det överraskar inte hans vänner. Bengt Lion kan berätta, och dess bättre gallrar han inte så som andra memoarförfattare brukar göra, med påföljd att de har endast en tunn och fadd soppa att servera. Bengt Lion begriper, att även hans tillkortakommanden kan vara nog så intressanta för läsekretsen som hans framgångar. Framför allt är de oftast betydligt mera roande. Boken heter: En notaries glädje och vedermödor: En självbiografi av Bengt Lion (2020, 204 rikt illustrerade sidor). Boken är tryckt av Billes Tryckeri AB i Göteborg, ett av branschens mest välrenommerade företag, som har åstadkommit ett mycket snyggt arbete. Lions gode vän Hans Schönfelder har bearbetat texten och korrekturläst. Schönfelder får ett varmt tack för denna hjälp, som innefattar även det nutida begreppet ”IT-hjälp”. Hans Larsson har stått för layouten. Han har gjort ett gott arbete. Tillsammans har man åstadkommit en snygg bok med bra språk och läsvärt innehåll. Har man väl börjat läsa i dessa brokiga levnadsminnen, har man svårt att lägga boken ifrån sig.

Boken är omväxlande. Författaren är glad och trevlig och blir lätt vän med folk. Att få arbete tycks inte ha varit svårt för honom. Tack vare vänner och väl vitsordad verksamhet kan Lion växla från den ena befattningen till den andra ända till dess att han hamnade som stadsjurist inom Mölndals stad, där han blev kvar i tjänst fram till pensioneringen 1998 och egentligen ännu längre, eftersom han blev kvar som notarius publicus fram till 2017, då han pensionerade sig helt och hållet vid 84 års ålder. Denna begåvning och påhittighet tycks vara ett släktdrag. Pappa Hjalmar var egentligen jurist och arbetade ”som skadereglerare på Lloyds i Göteborg, där hans jobb bestod i att utreda försäkringsersättning till änkor efter sjömän som omkommit i Atlanten under första världskriget”. Vid besök i Nizza, som numera vanligen kallas Nice, i Sydfrankrike lade han märke till att kakor och tårtor låg på pappersdukar eller så kallade ”fatpapper”. Han sadlade då om till egen företagare och började tillverka ”fatpapper” åt den svenska marknaden. Företaget låg i Tureberg utanför Stockholm och flyttade senare till Sundbyberg. ”Pappret köpte han från Papyrus i Mölndal, varifrån man sände flera järnvägsvagnar om året med stora pappersrullar, som sattes in i de märkliga maskinerna, som i lager på lager tryckte ut de olika fatpappren”. Om man kan sadla om från försäkringsjurist till fabrikör och försäljare av pappersdukar, är man verkligen både begåvad och vad man nu kallar ”totalflexibel”.

För att komma fram i världen behöver man utbildning, och unge Bengt Lion (född den 24 mars 1933) hade läshuvud. Så småningom hamnade han i internatskolan Solbacka i Sörmland. Denna skola har blivit sorgligt ryktbar genom den nattsvarta skildring, som författaren Jan Guillou har skrivit om sin skolgång där. Bengt Lion och andra gamla lärjungar känner inte igen sig i Guillous skildring. Jan Guillou fantiserar, är Lions bistra omdöme. Bengt Lion betraktar nästan alltid omvärlden med förståelse, vänlighet och milt överseende, men gentemot Guillous skildring är han upprörd. Lions egna minnen av Solbacka är ljusa och angenäma. En gång råkade han ut för bestraffning, men den var inte oförtjänt.

Lärare, präster, läkare och andra högre uppsatta tjänstemän för ett rörligt liv och flyttar runt i landet från tjänst till tjänst. För Bengt Lion började kringflyttandet redan under skoltiden. Han föddes i Stockholm men hamnade så småningom på internatskolan Solbacka i Sörmland, och sedan var det dags att ta studenten i Växjö. De högre studierna bedrevs vid Uppsala universitet, där Bengt Lion trivdes som fisken i vattnet bland alla glada laxar, som studerade, umgicks, sjöng i kör och roade sig. Många före detta studenter ser med saknad tillbaka på den gyllene studenttiden, då livet lekte, då man roade sig, och då livets allvar ännu – för en kort tid – fanns i en framtid, som ännu kunde kännas avlägsen, särskilt då man roade sig som bäst. När man läser Bengt Lions Uppsalaskildring, möter man litet grand av samma stämning som i Gunnar Wennerbergs Gluntarne, men Lion är gladare. Till likheterna hör att Lion var med i Allmänna Sången, som på den tiden ännu var en manskör med unga män i frack och studentmössa. Gunnar Wennerberg hade svårt att bryta upp från Uppsala, och så var det även med Bengt Lion. ”Studierna och festligheterna fortsatte, men en vacker försommardag i maj 1960 hade jag kommit till vägs ände. Efter 12 terminers mödor var nu min tentamensbok välfylld, jag ställde därför stegen till universitetets kansli, där jag – med överlämnande av denna mödosamt tillkämpade urkund – begärde, att den juridiska fakulteten skulle utfärda mitt examensbevis.”

Under studietiden hade Lion vikarierat som landsfiskal i Alvesta och sedan i Älmhult, men efter avfärden från Uppsala blev Bengt Lion i september 1960 tingsnotarie vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt i Ulricehamn. Första arbetet skimrar ofta i minnets ljus. Lion ger oss en betagande skildring av en tingsnotaries glädjeämnen och vedermödor i denna del av Västergötland. Därifrån flyttade Lion till Göteborgs rådhusrätt. Sedan blev han biträdande jurist på en advokatbyrå i Alingsås. Därifrån flyttade han till Kaisers advokatbyrå i Göteborg. Sedan blev han extra ordinarie länsnotarie vid länsstyrelsen i Göteborg med inriktning på skattejuridik. Till tjänsten hörde att vara ordförande i ett taxeringsdistrikt. Lion fick Tjörn på sin lott och hade sina svårigheter i början att begripa Tjörnmålet. År 1966 blev han polisassessor i Göteborg. Hans förordnande där gick dock ut, och så blev han 1967 stadsjurist i Mölndal. Där skulle han bli kvar i 31 år, fram till pensioneringen 1998.

Som den trevlige och duglige man han är fick han snart fullt upp. Han blev indragen i vänortssamarbetet, valdes till ordförande i ishockeyklubben Mölndal IF, utsågs till notarius publicus i Mölndals stad och Härryda kommun, blev guide, när tyskar och fransmän kom till sta’n, invaldes i Västsvenska Travsällskapet, utsågs till medlare i äktenskapstvister och till borgerlig vigselförrättare och så vidare. Med viss förvåning finner man, att han även hade fritid. På fristunderna ägnade han sig åt vattenskidåkning, båtliv och skidåkning. Även om vattenskidåkningen till att börja med var något Kalle-Anka-liknande, lärde han sig även denna svåra konst. Läsaren av Lions memoarer har en mycket omväxlande skildring att ta del av. Min torra uppräkning gör inte Lions glada och livfulla redogörelser rättvisa. Livet är för kort, för att man skulle kunna låta bli att ha kul, sade han till mig under ett av våra många samtal. Lion ger oss bästa underhållning, då och då kryddad av livets allvar. Han har förblivit en glad och begåvad gosse hela livet. Livligheten, barnasinnet och glimten i ögat har han kvar. Då han dessutom är mycket begåvad, blir memoarerna mycket läsvärda. Lion ställer en andra bok i utsikt. Den ser vi fram emot.

Lars Gahrn