Efterlysning: Vill någon äta lunch med mig?

KRÖNIKA Visst är det rätt gött när livet rullar på ungefär som det brukar? Man pratar med folk man är van att prata med, jobbar med samma saker som alltid, skäller ut barnen för samma förseelser som i går och skrattar åt ungefär samma typ av dumma internetfilmer som man gillat sedan början på seklet.

Därför blev jag först lite skakig när min vän Frida berättade för mig att hon ville ge mig en helt ny kompis. Hennes vän Elin, helt obekant för mig, har nämligen börjat jobba i Mölndal.

”Får jag fixa ihop er?? Hon är härlig och babblig och jag tror att ni skulle komma bra överens!”

Är det verkligen okej att skaffa nya kamrater hur som helst i min höga ålder? Hann jag tänka innan jag såg mig själv knappa in ett glatt ”Okej” som svar på frågan.

”Det där skulle jag aldrig ha tackat ja till”, utbrast en kollega skeptiskt innan jag i tisdags promenerade ner till nyöppnade Masala på Göteborgsvägen.

Hur gick det då? Jo, lunchen blev förstås jättetrevlig. När jag och Elin sa adjö kom vi fram till att det nog inte är så dumt att då och då träffa någon utanför den vanliga kretsen av arbetskamrater och vänner som man känt i 100 år.

Inte för att det är något som helst fel på dem förstås, utan mer för att det faktiskt inte skadar att lyssna på helt andra berättelser ibland.

Okej. När detta nu gick så bra – finns det kanske fler lunchkompisar där ute? Mejla mig gärna om du vill äta indiskt (eller nåt helt annat) med mig!

Jag lovar inte att bjuda på maten men jag siktar på att tacka ja, göra allt för att vara trevlig och kanske i bästa fall uttrycka någon tanke som du inte hörde på lunchen i går.

Vi ses!

Fredrik Hofflander

Chefredaktör på Mölndals-Posten.