Det är faktiskt inte så farligt med liv i vagnen

KRÖNIKA Den här krönikan skulle egentligen ha skrivits på ett tåg. Två och en halv timme mellan Karlstad och Göteborg utan sällskap – perfekta förutsättningar för att kunna jobba undan lite.

Trodde jag.

När jag klev av tåget hade jag förstås inte författat en rad. Problemen började redan någonstans i höjd med Kil då kvinnan mittemot fick en familjemedlem i telefonluren. Det visade sig att en mormor (eller var det farmor?) dykt upp oanmäld under släktens helgfirande och detta uppenbarligen inte helt okomplicerade förhållande diskuterades i detalj och under lång tid.

Ganska högljutt dessutom eftersom den charmiga bebisen Agnes i sittgruppen bredvid börjat skrika.

”Körig i magen tror jag”, sa den hårt prövade pappan och plockade sedan fram distraktionsmoment efter distraktionsmoment på det där karaktäristiska föräldrasättet, komplett med tillgjord röst och desperat blick.

Just efter att Agnes somnat nådde vi Åmål där en sympatisk kvinna med två söner klev på. Den äldre av sönerna var gissningsvis fem och hade egenheten att kommentera allt som hände runt honom med hjälp av spontana sånger med egenskriven text.

Hans största hit gick ungefär: ”Jag plockar ner JACKAN, jag hissar FLAGGAN, nästa MELLERUD!”.

Ja, ni fattar. Men vart vill jag komma med allt detta? Tänker jag inskärpa vikten av att folk slutar prata i mobilen och att föräldrar ser till att deras barn är tysta? Nej, tvärtom.

(Det förstnämnda skulle ju eliminera nöjet i att tjuvlyssna och det senare vet jag av egen bitter erfarenhet är fullständigt omöjligt.)

Jag vill nog mest bara säga att jag tycker det är trevligt med liv i tågvagnen. För en stund testade jag att smyga in och sätta mig i första klass (förlåt SJ) men jag gick snart tillbaka. Och den här texten blev ju faktiskt skriven till slut ändå.

Fredrik Hofflander

Chefredaktör på Mölndals-Posten.