Dagarna då allting hänger upp sig

KRÖNIKA Orden ”Ur led är tiden” inleder Hamlets monolog. Så börjar också den här krönikan, en Klagevisa i en blöt och kall vår, för att parafrasera Wivallius, ännu en 1600-talspoet. Och med detta lämnar vi de litterära snobbismerna.

Somliga dagar inträffar det som moderna människor kallar flow och vi andra kallar flyt. Jobbet går bra, man väljer snabbaste kassan i affären, får gröna vågen förbi Mölndalsvägens trafikljus och det regnar nästan inte alls under löpturen i Änggårdsbergen.

Men så finns de där andra dagarna. Dagarna då allt hänger upp sig. Då kugghjulen inte hakar i, då tiden går ur led likt en gammal handbollsaxel. Då locket till lunchlådan åker av i cykelväskan, ens kladdiga bestick hamnar i chefens sidenbyxklädda knä under lunchen och datorn vägrar samarbeta innan man har laddat ner trettioåtta uppdateringar som kräver adminlösenord. Dagar med missade bussar, bortglömda föräldramöten och hormonpåslag. Klimatångest, sorg och tonårsilska. Dagar då livet beter sig som en hoppande cykelkedja – vilket förstås hände mig på väg till Ett Viktigt Möte häromdagen. Inte minsta manick fanns att peta fast kedjan med på en sopren Haga Nygata. Bara den som själv använt fingrarna för att få fast en cykelkedja vet hur smutsig man blir och hur illa det rockar med blus i nystruket vitt.

En gång för länge sedan flyttade vi till ett radhus på ett berg. Det var bebis och tvååring. Det var kartonger och soffa på högkant i hallen, det var byxor med gummisnodd i midjan på grund av ovannämnda bebis. Det var snömodd och strömavbrott. Men det var inga garderober. Så vi lämnade det kalla huset på höjden, förskansade barnen i bilbarnstolar och for iväg. Vi handlade tunga, platta paket och slirade hem med dem på hyrt släp. Men det var snöslask och backe och framhjulsdrift. Det var hungriga barn och sladdande vinterdäck. Min man bad mig kliva upp på motorhuven. “För att tynga ner bilen”. Där och då, mina vänner, var det mer än en cykelkedja som hoppade. Men det var bebis och snömodd och släp. Likt en uträknad galjonsfigur, i obekväma jeans och vinterjacka, tronade jag på motorhuven när vi tog oss uppför backen och in bland radhusen. Blickens fokus var riktad rakt fram, ty jag ville icke se om våra nya grannar kikade bakom köksgardinerna. Det gjorde de, fick jag veta senare.

Efter en tid med hoppande kedjor, eller helt trasiga växelhus, kan det vara trösterikt att veta att livets kuggar kommer att haka i varandra igen. På något sätt kommer tiden att dras rätt. ”För jag tror, när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än” som Håkan, en 2000-talspoet, säger.

Lisa Iverstam

Nyfiken Toltorpsbo på cykel med krånglande växlar. Jobbar som redaktör på operahus.