Psykisk ohälsa får inte plats när viruset dominerar

Jag får ett sms från min sjuksköterska den 17 mars där hon berättar att mitt besök hos kuratorn är inställt. Kuratorn har blivit sjuk.

Katastroftänk direkt. Nu är hon döende. Hon är döende i coronaviruset och jag måste säkert byta kurator nu. Jag fortsatte läsa. Sjuksköterskan säger att vi kan ordna en telefontid tillsammans längre fram. Ja, säger jag. Självklart. Jag frågar ”Är hon allvarligt sjuk?” men till svar får jag ingenting i relation till min fråga.

Okej. Jag har gått över gränsen. Hon hatar mig. Kanske är kuratorn döende på riktigt. Sjuksköterskan som arbetar nära kuratorn är nog förtvivlad. Gråter medan hon skriver, kanske. Nu har jag upprört henne. En telefontid. Just det.

Telefonen ringer den 19 mars och jag svarar. Det är sjuksköterskan. Vi pratar om det som händer här och nu. Viruset. Det där äckliga som letat sig in i våra liv. Jag förklarar att jag förstår att vi inte kan ses. Att jag förstår att behandlingen inte kommer se ut som förut. Hon berättar ingenting om min kurator. Är hon död nu? Sjuksköterskan låter sjuk. Ja. Hon är också sjuk, berättar hon. Arbetandes hemifrån. Jag berättar att även jag är sjuk. Sedan länge. Min sjukdom varar i tre veckor. Jag kommer aldrig på vad som är fel på mig. Jag hoppas att det bara var en konstig, ihållande förkylning.

Samtalet avslutas. Ingenting nytt planeras in i kalendern. Jag är orolig för framtiden. Om båda två dör, var ska jag ta vägen då? Vem ringer jag då? Katastroftankarna tycks inte skingra sig och paniken stiger. Jag måste ut på nätet och googla igen. Statistik är det enda som både lugnar och stressar mig. I dag, 5 april 2020, är det snart 7 000. Men det är väl lugnt, det är ju bara en influensa?

Det är så alla jag känner resonerar. Men jag är skiträdd. Mitt hjärta slår lite för hårt. Min migrän ger sig inte. Mitt minne är sämre. Min syn har blivit sämre. Jag är orolig för min fysiska hälsa. Men i och med rådande omständigheter vågar jag inte ta upp sjukvårdens dyrbara tid. Det är nog ingen hjärnskada trots allt. Eller stroke. Det är nog inte det, trots att jag blev så rädd för någon vecka sedan. Trots att 1177 ansåg att jag skulle göra en neurologisk undersökning. Det var nog inte så farligt. Inte akuten-farligt. Inte ens sjukhus-farligt.

Inte ens 500 har dött än. Men det har lämnat en stor krater i min själ ändå. Jag har för mycket empati. Det är en del av det som är jag. Och jag är fel. Jag är egentligen för mycket av allt. Så när jag är rädd för någonting, då är jag riktigt rädd. När jag är glad över någonting, då är jag riktigt glad.

När jag tror att världen ska gå under, för att, kanske kopplade jag en låt till en profetia och fåglar som föll från skyn och ett fruktansvärt virus som drabbar miljontals människor världen över… Då är det sanningen. För mig. Min rädsla är så stor. Även när jag medicinerar som jag ska. Jag är rädd. Men ja.. Vem är jag att säga vem som gör rätt i det här läget – Sverige eller resten av världen?

Angela