Objuden dikt med virusvingar

Den objudna coronadikten

kommer med överraskningens virusvingar.

De flyger omkring,

som vilda fåglar i en ring av oförsonlighet.

De sluter sig samman,

som mörka råttor i en källare av glas;

ingen kan besöka deras förråd

utan att beröras.

Där inne i de mest hemliga rum

har vi inte tillträde.

Inte heller en anständig människa

har företräde.

Men alla är tydligen bjudna;

både hög och låg,

både kreti och pleti,

och så de där åldringarna

som ingen vill kännas vid:

alla svaga kärl, som bryts ner i tyst bris

och sjunker  – osynligt.

Som om det här vore något att bry sig om,

när vi sitter i karantän

och stirrar på våra älskade barn

med öppen mun och försummad blick.

Det är inte lätt att vara närvarande,

ej heller som medlem i den utvalda föreningen

av immunitet, humanitet och ansvarskänsla.

Någon myndighet har ännu inte kramat om mig.

Generaldirektörerna springer omkring

i dolda korridorer,

för att tala oss tillrätta bakom glas och plast.

Någon där uppe tycker inte om oss

när vi glor in i oss själva,

som upphängda offer i en medicinsk rit.

Korsfästa i en boning av stål och betong,

omgärdade med restriktioner

just inkomna från en ny vetenskap.

Vi sitter här som objudna gäster.

Någon fäller en tår över svettig hud.

Ändå – här inne är det lugnt.

Ingen rör sig.

Ingen kommer och går.

Knappast någon pratar eller skriver.

Det är då den kommer:

coronadikten,

som håller döden och livet i sin hand.

Hans-Evert Renérius

Här kan du lämna din egen berättelse om livet under coronakrisen!