I Lindome hembygdsarkiv återfinns flera skrivelser av en viss fröken Alma Sabina Andersson, som föddes 1883 och dog 1960. I dag ligger hon begravd i familjegraven på Lindome kyrkogård.
Skrev om hembygden
Alma Sabina Andersson, som var medlem i Lindomes första hembygdsförening, Viljan Framåt, lär ha haft ett särskilt intresse för hembygden. Flera av hennes skrifter handlade om olika händelser i bygden, om jordbruket, om snickeriet, om smederna och framför allt om kvarnarna. Varifrån hon fick sin information framgår inte så tydligt men förmodligen genom egen efterforskning och via samtal med den äldre generationen.
En av texterna handlar om kvarnarna i Lindomeån, mellan Grannavad och Ålgårdsbacka, och den publiceras här i sin helhet. Utifrån texten förstår man hur viktiga dessa kvarnar var för gemene man redan i början av 1700-talet och där olika tvistigheter måste redas ut via häradsrätten, lagmansrätten, hovrätten och så vidare. Vill man komma åt fler skrivelser så söker man på Alma Andersson Lindome pdf på nätet.
Fröken Alma Andersson, Ålgårdsbacka, Lindome, f. 1883:
”Nedanför Grannavad, där fordom ingen bro fanns utan, som namnet anger, endast var ett vadställe, där ån var grundast, låg förr sex sågkvarnar och fem mjölkvarnar fördelade på båda sidor om ån på en kort sträcka så att den nedersta mjölkvarnen låg på norra sidan ån mitt för Ålgårdsbacka. Mjölkvarnarna torde vara äldst, ty de omnämnas i de äldsta handlingarna, men sågkvarnarna beskrives först på 1750-talet fastän en del voro äldre. På den tiden var redan alla lämpliga platser i strömmen upptagna så att åboarna i Skårgärde måste på rättslig väg anhålla om att bliva tilldelade lott i någon av de andras sågar. Utslag fälldes vid Fjäre häradsrätts ting den 22 oktober 1759 och resulterade i att den 13 september 1764 häradssyn företogs och ström-fördelning ägde rum så att varje strömfall kom att tillhöra 2 1/4 hemman, vilket fastställdes och vann laga kraft, o, Skårgärde fick jämte de övriga 13 hemmanen samt kronotorpet Stenen sin lagliga andel. Snickeriet kan spåras tillbaka till första hälften av 1700 talet, och vad östra Lindome beträffar sågade de själva det virke som behövdes och som de själva avverkade ur de odelade skogarna.
Tvistigheter torde härom uppstått redan tidigt på 1730-talet efter vad man kan förstå av alla inlagor till häradsrätten, lagmansrätten, hovrätten o.s.v., vari de olika byamännen i Lindome begära delning av den gemensamma utmarken. En del hemman fick: tingsrättens bifall den 23 juni 1739 till laga delning, i ett annat utdrag ur domboken den 14 mars 1741 finner man att åboarna i lnseredsos, Skårgärde, Ålgårdsbacka, Tomered o.s.v. till rätten inlämnat en skrift om anhållande att alla utmarker skulle delas och att alla omkostnader därvid måtte erläggas av alla lottägare. Även härtill biföll häradsrätten. Skogsdelning verkställdes dock inte förr än 1775-1778. Efter 1827 års stadga om laga skifte kom så småningom genom utflyttning de gamla byarna att förändra form.
För att återgå till de omnämnda sågkvarnarna, begärde samtliga delägare att få dessa sågar skattlagda, o. år 1810 den 18 dec., inställde sig domhavanden med biträde av sju nämndemän för att verkställa undersökning härom. Beskrivningen på sågkvarnarna följer härmed: ’Uppdämningen är byggd av timmerstockar, varifrån en ränna av brädar går ned till sågbyggnaden, som består av ett skjul byggt av timmer i gott stånd, varuti såginrättningen är sådan att den drives med ett hjul och ett grovt sågblad omkring 2 1/4 aln långt. Axeln är av trä med en järnlänk, som går upp till sågbladet. Å varje såg kan om dagen såga 4 tolfter brädar d.v.s. 8 ordinarie stockar 5-6 alnar långa, då vattentillgången var god, Vid synenämndens provsågning befanns att då sågbladet gått fram till ändan av stocken måste folk därvid vara närvarande för att trampa sågbladet tillbaka emedan inrättningen icke är sådan att bladet går tillbaka av sig själv. Alla sex sågarna voro likadana.’
Kungörelse om syneförrättningen hade kungjorts i angränsade socknar och representanter för Landvetters o. Sätila socknar hade tillstädeskommit och under edsplikt fick dessa göra sina utlåtande, och de betygade att som det i deras orter ej fanns några skattlagda grovbladiga sågar så vore det en fördel om de i Lindomeån befintliga sågarna blevo skattlagda, då betydliga skogar stöta härintill. Sökandenas syftemål med skattanläggningen var att kunna uppköpa timmer, såga och avyttra, samt mot betalning betjäna andra. De egna skogarna hade glesnat efter alla dessa år sågarna varit i gång. Flera skriftliga intyg från myndigheter i de angränsade häradena hade infordrats och upplästes. Ett år daterat Kråkered den 17 dec. 1810 och undertecknad av Reinhold Raab – Kronobetjänt i Marks härad – vari denne betygar ’att åtskilliga åboar i Lindome plägar av skogsägarne i Sätila socken, Marks härad, sig tillhandla timmerblockar och vad de medelst flottning genom Ingsjöarna transporters till Halland.’
Ett annat intyg är från ’Göteborgs fögderis Häradsskrivarkontor’ och undertecknat 14 dec. 1810 av P. Forsberg däri meddelas att i Askims härad och i Mölndals ström finns tvenne sågkvarnar med finbladiga ramar, var av den ena skattlagd, men den andra hade ej skattläggningen klar, och så fanns en sågkvarn å hemmanet Mölnlycke, Råda, som låg under skattläggning, även den finbladig. Sist meddelade häradsskrivaren ’att i Sävedals härad ej finns någon skattlagd sågkvarn anlagd.’ Det konstaterades vidare att i hela Fjäre härad inte fanns någon skattlagd såg, varför sökandens anhållan härom tillstyrktes. Ett intressant inlägg är: ’att det var Häradsrätten bekant att sågkvarnägarnas hemmansdeler äro ganska små och till jordmånen klena så att deras mästa näring består av snickare-arbete och andra hemslöjder däruti de äga en utmärkt skicklighet.’
Sågkvarnarna blevo skattlagda, och det köptes timmer och sågades samt utfördes sågning mot betalning. Senare uppfördes av andra hemman en såg, som kallades Nya sågen. Samtliga voro i full gång till långt fram på andra hälften av 1800-talet, då de så småningom nedlades en efter en. 1882 upphörde Ålgårdsbacka såg. Den som längst stod kvar och användes var för fullt var Torvmossareds såg. Den nedtogs ej förrän långt in på detta århundradet. År 1918 uppfördes den såg som numera är i bruk. Det var under 1800-talets tre sista decennier som snickarna ansåg det fördelaktigast att köpa sågat virke från de skogrika grannsocknarna i öster.”
Alma Andersson (1883–1960)
Vad vill du läsa om?
Under vinjetten Arkiverat djupdyker vi i arkiven och hittar kända och okända guldkorn från Mölndal, Lindome, Kållered och Hällesåker. Arkiverat är ett samarbete mellan Mölndals-Posten och Mölndals hembygdsförening, Kållereds hembygdsförening, Föreningsarkivet, Lindome hembygdsgille samt Mölndals stadsmuseum. Vad vill du läsa om? Mejla oss och tipsa!
LÄS MER:Snickaren Hilmer Johanssons skrönor fängslade arbetarna på Spinneriet
LÄS MER:Här är historien om den gamla häradsvägen i Lindome mellan Hällesås och Inseros
LÄS MER:Lindome sångkör är en av landets äldsta körer – har sjungit i SVT och på Skansen
