Min man var den nakna mannen

Hej grannar! Jag skriver till er för att jag känner att det är min skyldighet att direkt informera er om vad som hände måndagen den 29/4.

Min man började behandlas med antidepressiv medicin för ett par veckor sedan. I fredags fick vi ta del av provsvaren där det står klart att felmedicinering var det som utlöste något som läkaren beskriver som en manisk psykos. Han är inlagd då han fortfarande har en annan verklighetsuppfattning och minns ingenting från dag till dag. Läkarna intygar också att han absolut inte är en risk för sin egen eller andras säkerhet. Han är själv ovetande om händelsen i måndags då han promenerade naken i vårt område.

I min vänskapskrets finns flera människor som under en period av sitt liv fått utskrivet antidepressiv medicin. Kanske ni också känner någon? Vanligtvis kan ju detta vara en hjälp om man blivit utbränd eller blivit drabbad av dödsfall i familjen där medicin varit till syfte att hjälpa en ur en svår sorg. Detta hände oss och vi sökte hjälp, men fick fel behandling.

Läkarna intygar att hans tillstånd är tillfälligt och att han kommer att komma ur det. Nästa steg är en utredning där man vill identifiera vilken behandling som kan hjälpa förebyggande för att detta aldrig ska hända igen. Vi vet nu, om än för sent, att enbart antidepressiv behandling aldrig mer ska tas emot. Vi har ingen historia av psykisk sjukdom och händelsen har satt mig och min familj i chock och kris. Jag hoppas innerligt att händelsen inte orsakat trauma för någon eller att ni på något vis känner er otrygga i området på grund av detta. Jag känner mig otrygg! Men inte på grund av min man, utan på grund av rykten som inte tagit hänsyn till källkritik.

För er som har barn som såg honom: Prata gärna med dem om vad jag skriver i detta brev. Jag önskar att hälsa till dem att mannen egentligen är en väldigt omtänksam familjefar som annars glatt går till jobbet varje dag, sparar till semester och hjälper svärföräldrarna i trädgården – som vem som helst! Men fel medicin gjorde att han inte var sig själv. Eftersom han inte annars är arg av sig, så var aggressivitet inget som kom fram i hans tillstånd. Han skulle aldrig skada någon och menade aldrig att göra så här. Han kommer nu få rätt vård. Det kan ni vara säkra på att jag kommer att kämpa för!

Kommentera gärna öppet i detta inlägg. Det känns bättre än att höra viskningar bakom ryggen. Och till alla er grannar med empatisk förmåga: snälla hjälp mig att få andra att förstå. Min man menade absolut aldrig att orsaka obehag och jag ångrar verkligen djupt att vi sökte hjälp på en vanlig vårdcentral. Å min mans vägnar ber jag från hjärtat er alla innerligt om förlåtelse!

”Karin”