Min mamma dog ensam på boendet

Läste insändaren av ”Lite glömsk 86-åring” i Mölndals-Posten och kände igen mig så väl. Min mamma, 87 år, bröt lårbenet när hon fortfarande bodde hemma med hemtjänst och kunde gå. Efter olyckan kunde hon inte längre gå utan kom till ett korttidsboende.

Personalen på boendet var jättebra. Det tränade mamma och såg till att hon satt i dagrummet med de andra – de skrattade och sjöng. Mamma satt då i sin rullstol.

Så fick hon fast plats på ett boende i samma hus. Då blev hon ensam! Hon låg i sin säng varje gång jag hälsade på henne, personal och andra boende såg jag inte till.

Mamma behövde alltid gå på toa när jag kom och jag fick leta en stund efter personal varje gång. En personal hade ibland hand om två avdelningar. Alla dörrar var stängda och det luktade aldrig mat eller kaffe. På korttidsboende luktade det mat och kaffe och mamma och jag fick alltid kaffe när jag kom.

Jag såg aldrig mamma äta på det fasta boendet, inte heller dricka. Hon låg i sin säng med dörren stängd och sin vattenflaska nådde hon inte. Jag gav henne den och lade den bredvid henne. Personalen och jag skulle ha ett samtal om mammas behov och jag hade tänkt ta upp det då.

När mamma bott där i två och en halv vecka låste personalen upp dörren till hennes rum och släppte in mig. Som vanligt låg hon där ensam. Jag gick fram och skulle väcka henne men hon var död. Jag hade märkt att hon blev mycket svagare och hade tänkt ta upp det med personalen. Men då jag aldrig såg någon och de som jag träffade hade så bråttom tänkte jag vänta till mötet.

Mamma åt inga speciella mediciner och hade bra hjärta och på korttidsboendet var hon pigg så… Men att man blir ensam, i alla fall på detta boende, det kan jag skriva under på.

Monica Ström