Jag är förälder till ett NPF-barn – det här är min historia

Kommunen vet att vi är bakbundna av kärleken till våra barn. Därför får vi inte det stöd vi har rätt till.

I nästan alla bekantskapskretsar, släkter och familjer så finns vi, vi som kämpar för våra anhöriga med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Vi kämpar för deras rätt till tillgänglighet och stöd i samhället, för stöd och förståelse i skolan, vi kämpar för att hjälpa våra barn att knäcka koden till kompisrelationer för att förhindra ensamhet och isolering, vi kämpar mot mobbing, utanförskap och diskriminering.

Med mera, med mera.

Ni ser oss ibland, kanske på skolgården när vi hämtar det där barnet som återigen stört ordningen i klassen (för att stödet brast), eller på lekplatsen när vi försöker lösa konflikterna som uppstår när begripligheten är för låg i lekar som har otydliga regler.

Eller på barngympagruppen och scouterna, vi är de där föräldrarna som alltid stannar kvar som extra stöd…

Situationerna ni finner oss i runtom i samhället är oändliga, ändå syns vi nästan inte alls!

Den största striden utkämpar vi nämligen i det tysta, för över oss vilar en osynlig förbannelse. Den förbannelsen är kärleken till våra barn!

Vi som söker stöd, och har barn med särskilda behov kastas runt i kommunens system likt en sur disktrasa ingen vill ta i! Vi kämpar i motvind mot både skola och LSS med mera, och blir motarbetade i alla led i syfte att trötta ut oss. För vi föräldrar till barn med exempelvis adhd och autism balanserar redan på gränsen till utmattning.

Så förhalar man bara utredningar gällande stöd vi egentligen har rätt till så ger vi till slut upp, för vi räcker inte till för att kämpa för ytterligare en sak och där och då vet kommunen att vårt val kommer styras av kärleken till våra barn!

Så vi ger upp och kommunen tjänar några kronor på att ”slippa” betala ut även det stödet.

Men varför skriker vi inte högt? Varför hörs inte våra röster i media?

Våra röster är tystade på grund av kärleken till våra barn! För vi är ambassadörer för våra barn, vi gör allt för att bana väg för dom in i ett fungerande vuxenliv, ett vuxenliv där mitt barn kanske blir din chef, medarbetare eller handläggare.

Vi äger helt enkelt inte rätten att ”lämna ut” våra barn i media, att blotta deras sårbarheter för offentligheten.

Och detta vet kommun och skola, de vet att vi föräldrar är känslomässigt bakbundna och utlämnade.

Jag är en av alla dessa NPF-mammor, och min man är en av alla NPF-pappor. Vi vill inget hellre än att våra barn bara skall få passa in i vårt gemensamma samhälle, men möts ständigt av låsta dörrar.

Jag skriver av respekt för mina barn detta anonymt, och hoppas att de som ändå vet vem jag är håller det för sig själv. Jag hoppas genom detta forum kunna nå ut med vår historia för att våra barn ända skall få höras!

NPF-morsan