Gynnsam nedtrappning

För en kort tid sedan, nämndes i en tv-debatt (statsminister mot övriga), en tänkbar ändring i den så kallade realisationsvinstskatten. Tanken avfärdades omedelbart med risken för spekulationsuppmuntring som argument. Idén föddes av det frigörande av äldre fastigheter, vars ägare inte vill/törs sälja, som en sänkning av skatt på ”vinsten” skulle stimulera.

En fastighet köpt för många år sedan blir, för det mesta, för stor för de numera ensamma ägarna. Men statens andel i försäljningen lämnar inte kvar tillräckliga pengar för inköp av en skaplig bostad, med motsvarande standard. Detta medför att en försäljning inte är ägarna förmånlig. Inköpspriset räknas inte om, varken med hänsyn till devalveringarna som skett under ägandes tid (6 procent och 10 procent under 1977, 10 procent år 1981 och 1982 16 procent) eller med en enkel nuvärdesoperation som diskonterar inköpspriset till det aktuella datumet.

Taxeringsvärdena uppräknas ofta men påverkar (minskar) inte realisationsvinstens belopp.

Med en evig beskattning av försäljning av egendomen är Sverige nästan unik. En rättvis modell skulle vara att öka reavinstskatt för snabba affärer (25-30 procent för affärer inom ett par år efter inköpet) och trappa ned skattens räntefot med hänsyn till ägandets tidsperiod. Skatten borde försvinna efter några år och på detta sätt skulle möjliggöras att ett, minst, femsiffrigt antal fastigheter skulle dyka upp på marknaden.

Roberto von Mölndal

Relaterade artiklar
Fler artiklar