Vad gör våra chefer, undrar undersköterskan som skäms över hur dålig vården är. Arkivfoto

Den fula verkligheten

Jag har alltid tyckt om att arbeta med människor, framförallt äldre. Att kunna sätta guldkant på deras tillvaro och ge tillbaka en liten del av allt dom givit oss. Men vad får dom tillbaka egentligen? Stressad personal, inte alla sina behov uppfyllda i brist på tid. Våra boende är helt underbara och det är faktiskt dom som faktiskt förstår oss i största utsträckningen. Dom ser att vi försöker vara alla till lags.

Vi undersköterskor försöker alltid vara glada, inte visa vår stress som kryper i kroppen. Men hur ska man kunna vara det när man knappt hinner med sin egna rast. En rast på 30 minuter där man ska hinna: Värma maten, äta maten, gå på toaletten och vara tillbaka på avdelningen så att din minst lika stressade och hungriga kollega ska få sätta sig och äta. Trots detta ska man spara pengar på oss och vår dyrbara tid. Som egentligen tillhör våra äldre.

Man har satsat på chefstäthet i Mölndal. Alltså har man två chefer på ett boende istället för en chef och en samordnare, som är billigare att betala i lön. Sedan har även de uppgifter som samordnaren hade hos oss delats ut på oss undersköterskor som redan är stressade.

Vad gör våra chefer? Tar man bort samordnaren så får cheferna ta över deras arbetsuppgifter.

Det står i värdegrunden att våra äldre har rätt till utevistelse 30 minuter två gånger i veckan. Hur ska vi kunna uppfylla kraven? Vi hinner i dagens läge knappt beställa måltider, matvaror och äta själva? Med besparingarna på våra arbetstider och kortare återhämtning ser inte jag hur det skulle kunna bli bättre. Vi hinner inte ens skriva avvikelse på det vi inte hinner med, bara för man inte vill jobba över varje dag. Då blir återhämtningen mellan våra arbetspass lika omöjlig som våra raster.

Vet ni politiker och chefer om att vi inte är programmerade robotar? Att det är människor som vi faktiskt arbetar med? Ni tar tid och pengar från den delen som behöver det mest. Mer tid, mer pengar och mer personal till vården och våra äldre kommer få den guldkanten som dom förtjänar.

Anhöriga, det är dags att ni reagerar. Det är era föräldrar, mor- och farföräldrar som drabbas av våra besparingar och ändrade arbetstider.

Jag är undersköterskan som älskade att gå till jobbet. Nu är jag undersköterskan som skäms över hur dålig vården är och skulle inte rekommendera Mölndals stad som arbetsgivare.

Skamsen uska

Relaterade artiklar
Fler artiklar