Jag är född i Bagdad. Många framstående personligheter från min barndom kommer därifrån. Däribland Sinbad sjöfararen. På sina sju resor över stormande hav skulle han längta till fredens stad. Jag vet detta eftersom hans äventyr var det sagostoff jag och min lillebror somnade till som barn. Jag är uppvuxen i Sverige och anledningen till det är min mosters idoldyrkan av ABBA. Hon är född på 60-talet och liksom resten av världen lyssnade hon på ABBA när hon växte upp. Hon förälskade sig i en medstudent vid Bagdaduniversitet där min morfar var verksam som professor. Detta var under det initiala skedet av Iran och Irakkriget. Hon önskade bilda familj i fredstid och när det beslutades att hon tillsammans med sin fästman skulle emigrera var Sverige det självklara valet; ABBA var ju från Sverige.
På sin underbara resa genom Sverige hade Nils Holgersson hittat till irakisk tv. Varje eftermiddag bänkade jag och min lillebror oss framför tv:n. Vi följde med stort intresse pojken som av elakhet och lathet hade förvandlats till en pyssling, utforskandes ett land som jag en dag skulle kalla mitt. Varje eftermiddag kände de vuxna sig nödgade att berätta om den moster som vi inte hade några minnen av bodde i det land som Nils reste runt i på Akkas rygg. Och varje eftermiddag fick de vuxna höra ett unisont: vi bryr oss inte om den här mostern utan vi vill titta på vad pojken i träskor skall hitta på.
Jag kände Sverige innan jag anlände hit som ett sjuårigt barn. Jag hade känt vindens spel över glänsande sjöar, hört skogens tysta sång och visste att sinnebilden av ro är en röd stuga med vita knutar. När vi i Sverige slutligen hade fått permanent uppehållstillstånd satt jag och min bror en dag framför tv:n. Det animerade saknade för oss ett språk som vi förstod. Min morbror ringde min mamma och bad henne slå på kanal 1. Och där var han, pojken i träskor. För första gången infann sig hemkänslan.
Mitt födelseland är sönderslitet av sekterismen och Bagdadborna lever som interna flyktingar i den egna staden. När en djup millenarisk rörelse utropade en Islamisk Stat blev följden folkmord och en grad av sexuellt våld, som traumatiserade en hel omvärld.
En dag som denna tänker jag på det privilegium det har inneburit att växa upp i Sverige. Dess fundament är en anomali i en värld präglad av militära diktaturer, teokratier och väpnade konflikter som inte sällan renderar i moderna folkmord. Jag haft förmånen att leva i en demokrati vars grundläggande principer är låga och ideal i vår omvärld. Utöver det lever jag i ett välfärdssamhälle med ett av den högsta levnadsstandarden i världen.
En dag som denna tänker jag på den höga fackliga organisationsgraden och arbetarrörelsens demokratiska reformism. Deras principstrider bidrog till utvecklingen av det solidariska världssamhället.
En dag som denna tänker jag på Fredrika Bremer, kvinnorättsrörelsen pionjär. I samband med industrialismen växte nya politiska uppfattningar fram vilka fick som konsekvens att kvinnor började att organisera sig och kräva lika rättigheter. Deras arv är ett av världens mest jämställda länder och ett internationellt föredöme.
En dag som denna är jag stolt över att vara svensk. Jag är stolt över vår kultur och hur generöst vi tenderar att acceptera andra kulturer.
Ja jag vill leva! Jag vill dö… i Sverige.
Helena AL-Zubaidi