Mölndals-Posten
Fredag, 24 november 2017
Per Olof Pettersson slutade som travtränare 2004. Nu lever han ett avsevärt lugnare liv – och kollar på betydligt mer fotboll. Foto: Fredrik Hofflander
Per Olof Pettersson slutade som travtränare 2004. Nu lever han ett avsevärt lugnare liv – och kollar på betydligt mer fotboll. Foto: Fredrik Hofflander

Stjärnkusken har dragit ner på livstempot

Per Olof Pettersson överraskade många när han slutade som travtränare redan vid 55 års ålder. Nu har fotbollen tagit över som sporten nummer ett i den forne storkuskens liv.

– Travintresset finns kvar, det gör det verkligen. Men hur ofta är jag här? Fyra, fem gånger om året kanske. De som jag brukade gå med går inte längre och så har jag ju tv:n och ATG Live, säger Per Olof Pettersson.

Han sneglar in på Åbyovalen, runt vilken i stort sett hela hans yrkeskarriär har utspelat sig.

Det har gått nästan 13 år sedan han bestämde sig för att lägga av. Efter en lång och väldigt framgångsrik karriär, efter drygt 1 200 kuskvinster, efter segrar i Svenskt travderby, Stochampionatet, Kungapokalen och Sprintermästaren.

Och inte minst: efter en andraplats i Prix d’Amerique, världens kanske hårdaste och största travlopp.

– Det var ju ändå ett tufft liv. Du åkte ut och körde fort med hästarna klockan sju på morgonen. Du hade det senaste stället på dig men vädret gick rakt igenom ändå, du var genomblöt ändå in på kallingarna och så visste du att du skulle sitta där till klockan ett. Sedan kom du hem, då ringde kunderna och du fick försöka slänga i dig två äpplen. Sen fick du sätta dig till bilen och kanske köra till Malmö för tävlingar. Och sen kom du hem ett eller två på natten och så var det lite anmälningar att fixa med till Åby. Man undrade ibland vad man höll på med, även om det var väldigt roligt.

Var det värt det?

– Ja, det var det absolut. Travet är lite som ett gift. Men jag sporrade mig själv genom att tänka att jag kanske skulle kunna gå i pension lite tidigare. Jag hade det som morot när det var kallt och jäkligt.

Precis så blev det också. Sedan dess har Per Olof Pettersson levt ett lugnt liv, med sovmorgnar, fler promenader, ett lugnare tempo – och framför allt massor av fotbollsmatcher. Per Olof Pettersson är en inbiten IFK Göteborg-supporter och missar inte ens träningsmatcher om han får bestämma själv.

– Fotboll, trav och handboll. Det är mina största intressen.

I den ordningen?

– Ja, så är det nog faktiskt nu. Men du vet, när IFK hade sin storhetstid och spelade i Champions league… Då hann jag inte åka och se en enda match live.

En hel del storkuskar fortsätter att gästspela på travbanorna även efter karriärens slut – ofta i legendloppen, som blivit allt populärare på senare år. Men Per Olof Pettersson har envist tackat nej.

– Jag tycker att det var så länge sen som jag höll på.

Nu nöjer sig Åbyikonen med att bara vara hästägare. För tillfället till femårige Caid de la Cote som tränas av danske Flemming Jensen

– Det går väldigt dåligt, sammanfattar Per-Olof Pettersson med ett snett leende.

Hur beter sig en gammal travtränare när han blir hästägare?

– Jag är väldigt passiv faktiskt, jag lägger mig inte i. Det kanske jag borde göra! Men när hästen startar, då är det väldigt nervöst. Jag kan ju inte påverka någonting alls numera.

Fredrik Hofflander

fredrik.hofflander@molndalsposten.se

031-86 84 23

Per Olof Pettersson

Ålder: 67.

Bor: I lägenhet högst upp i Sahlinshuset på Storgatan.

Familj: Sambon Reneé.

Intressen: Alla former av sport, resor.

Antal segrar: ”Jag vet inte exakt. Men det är över 1 200. Kanske 1 250 nånting?”

Största meriter: Segrar i Svensk travderby, Kungapokalen och Sprintermästaren med Gaston Pride 1988. Vann Stochampionatet med Lovely Godiva 1994. Tvåa i Prix d’Amerique med Lovely Godiva 1999.

Per Olof Pettersson om…

…travintresset: ”Jag är uppvuxen i Kortedala och Kviberg. Det var väl egentligen otänkbart att jag skulle hamna här. Men pappa var intresserad och tog med mig. Sedan började jag titta bort mot stallbacken och så försökte jag ta mig in. Det gällde att se jäkligt självsäker ut när man skulle gå förbi vakten. Gick det inte så fick man leta efter hål i staketet.”

…att fira framgångar: ”Det var jag nog alldeles för dålig på. Det är ganska vanligt i den här branschen. Efter vinsten i Stochampionatet med Lovely Godiva så skulle alla i ägargänget ut och fira. De frågade mig men jag åkte inte med. Jag kände att jag redan mådde så djävla bra att det inte kunde bli bättre.”

…den gula segerkavajen i Svenskt travderby: ”Det var den största segern. Kavajen hänger hemma men den är alldeles för liten nu. Det är ju en tradition att när gamla vinnare kommer ner till Jägersro på derbyhelgen så ska de ha kavajen på sig. Men, nej. Det finns inte en chans.”

Relaterade artiklar
Fler artiklar