Mölndals-Posten
Torsdag, 18 januari 2018
Fredrik Hofflander.
Fredrik Hofflander.

Travmutor som går i repris

Krönika

Hur gammal kan jag ha varit? Kanske fem år.

Min mamma var inte hemma den här kvällen och pappa skulle som vanligt till Åby. För att få ihop familjelogistiken fanns det bara en sak att göra – ta med den helt häst-ointresserade pojken till banan.

Experimentet höll i fem minuter innan den fortfarande helt hästointresserade pojken började klaga. ”Det luktar bajs!”

Genom att muta mig med en Storstrut mellan varje lopp lyckades pappa få uppleva åtminstone lite hästsport den här kvällen. Men ganska snart tog hans tålamod, eller möjligen glasskontot, slut och vi åkte hem.

Drygt 30 år senare. En mörk, blåsig och kall decemberkväll på Axevalla travbana utanför Skara. Nu är det plötsligt jag själv som är den vuxne vid staketet. Vid min sida finns mina två barn, av vilka åtminstone ett ser ut att vilja befinna sig någon annanstans. Jag och frun förser dem med skumtomtar och kexchoklad för att hålla uppe stämningen.

Familjens alldeles egna travhäst – nåja, vi äger väl motsvarande mulen och kanske halva svansen – ska göra sin tävlingsdebut. Absolut ingen annan familjen Hofflander och övriga i kategorin ”närmast sörjande” ägnar loppet mer än ett förstrött intresse.

Men övriga i publiken kan ju inte gärna veta det vi vet – att vår treårige ögonsten Rob Dyrdek är en blivande världsstjärna. Och trevlig dessutom! Varma näsborrar, glänsande svart päls och med ett utomordentligt stort tålamod med klappande, smackande och förtjusta delägare.

Loppet då? Tja, Rob Dyrdek har otur med positionerna men spurtar som en demon fram till tredjeplatsen. Tränaren gör tummen upp och konstaterar att det snart är start igen. Väl hemma skjuter jag på griljeringen av julskinkan för att i stället förkovra mig i listan över kommande lopp på Åby, Axevalla, Örebro, Mantorp, Färjestad…

Och den där 80-talskvällen med pappa känns plötsligt som en evighet bort.

Fredrik Hofflander

Relaterade artiklar
Fler artiklar