Mölndals-Posten
Onsdag, 24 maj 2017
Karin Daun tillsammans med sin border collie Snikke.
Foto: Camilla Walldán
Karin Daun tillsammans med sin border collie Snikke. Foto: Camilla Walldán

Skor och hundar är Karins passion

I 35 år har Karin Daun haft skomakeriet med sin man Christer. Och än har hon inte tröttnat på att klacka och sula.

Inne på skomakeriet på Mölndals torg luktar det av skokrämer och maskiner. Karin Daun står bakom disken och lämnar ut ett par nysulade kängor till en kund. Det är tidig förmiddag och strax har Karin tid att bli intervjuad.

– Vi har haft här stället i 35 år. Men jag är från Stockholm från början, där jobbade jag på kontor, så det blev en helomvändning. När jag var 20 år träffade jag Christer, min man. Jag flyttade till Göteborg och vi öppnade skomakeriet med en gång. 

Varför det blev just skomakeri har Karin Daun svårt att svara på.

– Det är en bra fråga. Vi ville ha något eget och hantverk är alltid roligt. Jag hade ingen eftarenhet, men det hade Christer. Jag lärde mig yrket av Christer, sedan tog jag mästarbrev 1996.

Mästarbrevet fick hon genom att göra ett 16 timmar långt prov hos en tidigare mästare. Då fick hon bland annat klä om en läderklack, göra en ny helsulning och sy fast ränder för hand. Allt på fri hand.

– Båda skorna ska bli identiska på millimetern. Men det gick bra! Jag blev godkänd. 

Innan provet måste man vara gesäll i ett par år och ha jobbat i egen verkstad i ungefär sex år. 

– Vem som helst kan sätta på sig förkläde och hammare och kalla sig skomakare. Men är man skomakarmästare så har man gjort arbetsprov och är godkänd. 

Hur har de här 35 åren varit?

– Bra. Upp och ned vad gäller tillgång på arbete. När vi började på 80-talet var det mycket stilettklackar och alla skulle ha pumps i turkos, rosa, rött och gult. Och gärna tillhörande väska i samma färg. Då kom folk med stora bärkassar med skor som skulle klackas om. Arbetet har varierat med modet. Det är fantastiskt roligt. 

Efter 35 år i yrket finns inte något som är svårt i jobbet, berättar Karin Daun. Men de försöker ta in nya jobb. 

– Vi gör väskreparationer och vi syr saker. Bland annat handledsgrejer för att stärka upp handleden. 

Är jobbet roligt?

– Ja, jag tycker om omväxlingen, att man får jobba med händerna och har kontakt med kunderna. Det är roligt med stamkunder som kommer in och pratar och man får reda på vad som hänt i livet. 

Något som däremot varit besvärligt under åren har varit alla fördomar hon drabbats av som kvinnlig skomakare. 

– Många gånger har folk velat prata med Christer i stället för mig. Nu har det blivit lite bättre, men de första 20-25 åren var det hopplöst. Jag kunde stå och förklara ett jobb, hur det skulle utföras och kostnaden. Sedan tittar kunden över huvudet och frågar Christer: Är det så? 

Hur känns det?

– Det är inte roligt. Man får bita ihop. Men stamkunder som kommer ofta har inga problem med det längre. 

Karin Daun tror att hon blir kvar i yrket till pensionen. När den kommer ska hon ägna sig åt sin stora passion.

– Jag har ett stort hundintresse. Jag har en parson russell terrier och en border collie. Vi har tävlat i SM och nordiska mästerskapen för spårhundar. Jag lägger ned all ledig tid på hundarna. Efter pension blir det hundträning för hela slanten.

Camilla Walldán

redaktion@molndalsposten.se

Karin Daun

Ålder: 58.

Bor: Lindome.

Yrke: Skomakarmästare.

Familj: Min man Christer och jag.

Skor

Bästa skorna: De med läderbindssula och skinn av bra kvalité.

Livslängd på bra kvalitétsskor: Håller i 15 år.

Bästa skovården: Tvätta av smutsiga skor. Smörj med skokräm i samma färg. Grövre skor och kängor ska ha fett. Nubuck- och mockaskor ska ha impregneringssprej.

Vanligast misstaget : Att inte sköta om skorna.

Relaterade artiklar
Fler artiklar