Mölndals-Posten
Torsdag, 14 december 2017
Den aktuella metoo-rörelsen handlar Hannah Sundqvists krönika om den här gången.
Den aktuella metoo-rörelsen handlar Hannah Sundqvists krönika om den här gången.

Jämställdhet måste börja tidigt  

KRÖNIKA

I spåren av #metoo bubblar frågor kring jämställdhet upp. Min yngsta dotter som är åtta år sa nyligen till mig: “Mamma, vad heter det när många går på gatorna och har skyltar?” “Du menar nog att demonstrera”, svarade jag. “Ok, då vill jag göra det. Jag ska ha en skylt där det står att tjejer är lika mycket värda som killar.” 

Oj!, tänker jag som mamma. Hon är åtta år och har redan koll på att samhället inte är riktigt jämställt. Att villkoren inte är lika och att förutsättningarna inte är desamma för kvinnor som för män. Ja, det är egentligen självklart, för i min åttaårings värld är frågan om jämställdhet vardag. I skolan får nämligen killarna rusa runt och störa i klassrummet hur mycket som helst. Killar behöver inte räcka upp handen utan kan tala rakt ut i rummet. Killar kan skrika, puttas och gå före i kön till lunchen. De kan ligga på golv och bänkar, sparka sönder saker eller helt enkelt sätta igång och slåss när de har lust. Och lärarna jagar efter och lägger massor med tid på att skapa lugn.  

Som många tjejer drar min dotter slutsatsen att killar är viktigare eftersom deras beteende får massor med uppmärksamhet. Det verkar funka, trots att det är fel. Konsekvenserna av deras beteende är försumbara, det värsta som kan hända är att läraren blir arg.  

Så vad ska jag ge min dotter för råd som kvinna och mamma? “Gör som killarna, prata rakt ut i rummet. Skit i att räcka upp handen”. Eller “Strunta i att respektera andra, bara gör som du har lust. Och se till att du kommer först i kön till lunchen.” Nej, för två fel gör ju inte ett rätt. 

Ett barn som inte lär sig respektera kompisarna i lågstadiet, lär knappast respektera sina kamrater mer i mellanstadiet. Och en kille som utan problem puttar undan tjejerna i lunchkön, talar rakt ut i rummet och saknar empatisk kompetens i lågstadiet, kommer fortsätta att göra samma sak när han blir äldre. Fast då är det inte knuffar längre. Då handlar det om att tillfredsställa ett uppblåst manligt ego och sin sexualitet. Att inte ta ett nej för ett nej, tafsa eller kanske trycka till verbalt för att känna sig maktfullkomlig.  

Media svämmar över av #metoo-rörelsen som vittnar om respektlöshet, empatilöshet och maktutövning mot kvinnor. För att komma tillrätta med övergreppen behöver vi inte bara höja kvinnornas position i samhället, utan också titta på männen som gör övertramp efter övertramp. Var kommer de ifrån? Hur blev de som de blev? Och främst av allt: vad är skillnaden mellan dem och alla de män som aldrig skulle behandla en kvinna förnedrande?

Hannah Sundqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar