Mölndals-Posten
Måndag, 26 juni 2017

Vill vi minnas det vi glömt?

Förr i tiden när alla bovar var snälla och ärliga, alltid hade keps och kofot, svart skäggstubb och mörka ögon – då erkände de sina brott redan när de greps. I dag är deras smartaste efterföljare iklädda bländvita skjortor och skräddarsydda kostymer. Kör dyra lyxbilar och dväljs i tolvrumsvillor. De erkänner sällan och deras minne kollapsar ofta vid lämpliga tillfällen.

Den sjukdomen har spridit sig ned till ynkligaste lilla bandit. Man minns lägligt nog absolut ingenting.

Mest synd är det förstås om dem som förlorat minnet på riktigt. Till exempel genom en olycka eller en sjukdom. Ett liv utan minne finns inte. Kvar blir bara en existens, ett hjälplöst offer. Disorienteringen blir förödande.

Det förekommer många underliga fall av verklig minnesförlust. Jag läste om en man som träffar sin hustru första gången – var 30:e sekund. Han drabbades av en elak hjärninflammation. Resultatet blev att han inte minns vad som hänt tidigare i livet och han kan inte lagra nya minnen. Han minns bara ungefär 30 sekunder och träffar då sin fru varje gång – för första gången.

Visst kan vi trixa med minnets hjälp men långt oftare är det minnet som leker och lurar oss.

Hur människans minne fungerar i detalj är bland det svåraste att begripa för hjärnforskarna. Men nu lär de vara hemligheten på spåren. De påstår att de genom ny teknik har hittat nyckeln till hur man snart kan hämta tillbaka minnen från glömskans vrår. Genom att aktivera vissa hjärnceller kan glömskan bli minnen. De finns faktiskt kvar inne i hjärnan även om vi inte får tag i dem.

Ja, det låter ju fantastiskt – men, vill vi verkligen få fram alla gamla minnen, för vi lär väl knappast kunna sitta och välja? Tänk vad mycket vi förträngt och vad mycket vi kan vara glada över att vi inte minns. En rejäl barlast som vi lyckligtvis befriats från genom en barmhärtig glömska. Och ändå tycks ingen sjunga dess lovsång.

Om du däremot inte minns något från tidig barndom så är det helt naturligt. Hjärnan bevarar nämligen inte minnena under den tid den byggs upp.

Till slut några tröstande ord till oss glömmare från forskningen.

Hittar du inte dina glasögon – ingen fara. Vet du inte vad du skall ha dem till – inte bra. Glömmer du namnet på en bekant – normalt. Men minns du inte ditt eget och fruns – ganska illa. Och minns du inte vad du just sagt – oroväckande.

Att glömma är i de flesta fall trots allt normalt – glöm absolut inte det!

Så ett slutord från Osbon.

– Du Kal, har du glömt att du lånat en hundralapp av mig?

– Nejdå, men ge mig lite mer tid så skall jag göra det!

Relaterade artiklar
Fler artiklar