Mölndals-Posten
Tisdag, 25 april 2017

Undersköterskor till underpriser

En kollega som kämpar mot cancer hälsade på häromdagen. Hon såg så vacker ut att jag måste påpeka det, det lyste om henne på något sätt. Hon blev glad för så kände hon sig inte inuti. Varje dag var en ständig kamp mot illamåendet, för att få i sig mat, för att stå ut med smärtan. Och jag tänker: hur blev det så här? Varför hon? Och varför inte jag? Men kanske är jag hon om tio år, vem vet. Det enda vi kan veta med säkerhet är att smärta och sjukdom kommer. Förr eller senare. Vi kommer i princip alla någon gång i livet behöva hjälp från sjukvården. Då är det tur att den finns i Sverige och inte minst i Mölndal. Att det finns engagerade undersköterskor som gör allt det där som du förväntar dig ska hända på sjukhuset, som att ta prover, ge personlig omvårdnad och prata med dig. Att det finns skickliga sjuksköterskor som med sin kunskap driver på ditt tillfrisknande. Och utvilade, skärpta läkare som har tid med just dig.

Så länge kroppen är frisk är hälsa troligen inget som upptar tankarna. Men så fort sjukdom och smärta traskar in på arenan ändras hela tillvaron. Få saker kan omkullkasta livet så totalt som smärta. Jag har en nära anhörig som inte längre kan sova på nätterna på grund av ständig värk. Vankar fram och tillbaka i mörkret. Kämpar för att härda ut. Äter tabletter mot den smärta och sjukdom som tär och nöter och bryter ned.

Jag hade en stor övertro till sjukvårdssystemet innan en av mina kära hamnade i det. Trots oerhört engagerade undersköterskor, kunniga sjuksköterskor och hårt arbetande läkare, är helhetsbilden snurrig. Slussande hit och dit, läkare efter läkare som avlöser varandra. Jag som anhörig blir tillslut alldeles matt och tänker att man måste vara frisk för att klara att vara sjuk i det här landet. För inte ens jag hänger med i vårdplaneringen. Den som läst Kafka kan få en idé om vad det handlar om.

Att många av de som arbetar på sjukhusen dessutom är underbetalda gör inte sjukvården bättre. Undersköterskor till underpris helt enkelt. Frågan är varför de kallas undersköterskor, med tanke på det viktiga arbete de utför. Epitet “under” är missvisande och förminskande, för utan undersköterskor fungerar inte sjukvården. Istället skulle de kunna kallas sjukvårdsassistent, omvårdnadsassistent eller rätt och slätt vårdassistent. Ordet “assistent” är dessutom könsneutralt, vilket skulle gynna yrkets image ytterligare. Men viktigast av allt är förstås att höja lönerna så att de går att leva på, från yrkeskarriärens början till pension. Det är väl ett rimligt pris att betala för fungerande sjukvård som finns där när vi behöver den.

Relaterade artiklar
Fler artiklar