Mölndals-Posten
Torsdag, 14 december 2017

The sounds of silence

Hej, jag heter Johan och jag är introvert. Jag känner ingen förlösande lättnad efter inledningsmeningens dramatik. Detta är ju i skrift och därav min hemmaplan enligt vetenskapliga studier. Jag läser att många är omedvetna om sin introversion. Att det faktiskt är vanligt att många extroverta egentligen är förklädda introverta, i någon sorts personlighetshalloween. Men att vara sig själv, eftersom alla andra är tagna, är inte alltid helt lätt. Speciellt i ett samhälle som till stor del är anpassat efter extroverta. Enligt Susan Cain, författare till boken Tyst, så lever vi i en väldigt extrovert tidsålder. I alla fall vi i västvärlden. Man njuter inte av utsikten från elfenbenstornet längre, utan från skybaren, omgiven av en mosaik av människor och budskap.

Det extroverta idealet genomsyrar allt ifrån öppna kontorslandskap till hur vi ska mingla oss till drömjobbet på en hårdkokt arbetsmarknad. Enligt Cains gedigna skildring fostras vi in i den extroverta normkulturen från en tidig ålder i och med skolans förkärlek till grupparbeten och så vidare.

För att klargöra skillnaden mellan personlighetsläggningarna så handlar det främst om stimuli. En extrovert person behöver mer stimulans utifrån för att få energi medan en introvert behöver mindre stimulans utifrån för att känna sig levande. Lite tillspetsat kan man säga att en tom kalender är en extroverts mardröm men en introverts dröm. Men som tur är finns de inga renodlade 100 procentare. För då hade man varit ett föremål för öppenvården.

Jag gjorde lite snabbtester på internet för att se vad jag själv var. Och jag vet att man inte måste vara meteorolog för att veta åt vilket håll vinden blåser. Men resultatet var häpnadsväckande. Vissa tester antydde nästan på att jag borde söka jobb som fyrvaktare. Sitta där självförsjunket och bara älta.

Nu till konflikten. Jag jobbar inte mol allena i ett fyrtorn, utan på en gymnasieskola. Detta borde ju vara raka motsatsen. Och detta har jag gått och tänkt på ett tag. Ibland har jag känt mig som en udda fågel på jobbet. Men samtidigt bortförklarat det med min unga anställning.

När jag nu sitter i min egen stillhet och försöker bena ut det här, inser jag att den upplevda konflikten bara är en chimär. I en värld som aldrig tycks hålla käften så blir man impregnerad av extroverta ideal. Skolan är inte enbart de extrovertas hemmaplan. Och vi introverta hatar inte människor och önskar att våra kontor bara hade väggar. Vi tycker bara det är skönt att vara för oss själva en stund. Ibland kan ens egen reflektion i glasrutan räcka som sällskap.

Relaterade artiklar
Fler artiklar