Mölndals-Posten
Onsdag, 16 augusti 2017

Små och stora vloggare

Jag försöker förstå mina barns och andra ungas stora intresse för olika vloggare och deras videobloggar. Det går sådär. Jag förklarar det med att jag hör till “en äldre generation” och som därför inte kan fatta hur en främmande människas vardagsliv så fullkomligt kan uppsluka en.

Jag förstår ju tjusningen i det personliga och ibland utlämnande tilltalet i många vloggar, det skapar en känsla av närhet till följaren. Och jag vet att många vloggare har välskrivna och underhållande manus fyllda av både spännande aktiviteter och humor.

Men det är långt ifrån alla vloggare som håller den höjden. Vlogg-kulturen har nämligen skapat en metakultur där unga i alla åldrar övar sig i att själva bli kända vloggare, med allt vad det innebär. De hittar på saker att göra bara för att kunna filma och lägga upp det på nätet. Oftast behövs inte någon avancerad aktivitet – de filmar helt enkelt sig själva när det äter mellanmål eller borstar håret.

Men vem är intresserad av att se en unge borsta håret? Tydligen många. Först och främst alla kompisarna, som så klart är följare (och följs). Sen alla andra följare (kompisars kompisar osv) som de aldrig träffat. Och på något underligt sätt bekräftar alla varandra genom videoinläggen och känner sig sedda.

Att skvallra får oss att må bra, det höjer våra “må bra”-hormoner i kroppen. Det är inbyggt i oss att känna njutning av att sitta och högt ventilera åsikter och dela med sig till varandra om personliga tankar. Kanske är det samma välmående som uppstår genom videobloggar, i vetskapen att någon där ute ser mig, hör mig och förhoppningsvis kommer att skriva något snällt i mitt kommentarsfält när de tittat klart. Vloggen ger ett utbyte av tankar och känslor, fast på tryggt avstånd.

Men att spendera timmar med att konsumera någon annans upplevelser och tankar blir kanske andefattigt i längden. När ska barnen få tid att göra sina egna erfarenheter och öva sig i sociala sammanhang om de upplever världen genom vloggar?

Kanske förvandlas de själva till vloggare som delar med sig av sina tankar genom videokameralinsen. Och kanske når de då ut till en hel massa människor som också sitter och delar med sig via video. De ger dem en enorm bekräftelse.

När alla barnens följare/kompisar har “gillat” att se dem borsta håret är det mer boost än många av oss icke-vloggare kan drömma om i vår vardag. För hur många kan stoltsera med att få “gillande” av säg 50 personer för att till exempel tömt diskmaskinen i lunchrummet? Eller ens 10? Å andra sidan kanske vi just nu skapar en värld av nya unga vuxna som alla skriker efter att bli sedda på nätet och är djupt beroende av att få sin dagliga bekräftelsekick. För vad händer annars?

Hannah Sundqvist

Relaterade artiklar
Fler artiklar