Mölndals-Posten
Tisdag, 21 november 2017

Nattmössans märkliga opus

Kameran hängde runt halsen och block och penna brände i handen. Jag hade fått i uppdrag att göra ett reportage om en träff med hästtjejer. Befann mig nu på Gunnebos stora parkeringsplats där det sprakade av liv och lust.

Det var för nån vecka sen. Den vårväxande solen gladde. Men natten hade bjudit på några frostgrader och rimfrosten och några ynka snöflingor kämpade om uppmärksamheten med det kringliggande gröna landskapet.

En koltrast sjöng en kort aria och några småfåglar uppe i trädtopparna gav ett litet musikaliskt tillägg. Hästarna skrapade med hovarna, smågnäggade och levererade rökpuffar ur de vibrerande näsborrarna.

Men det var något som inte stämde riktigt. Hade jag verkligen fått uppdrag att göra ett reportage här? Och vad var det jag särskilt skulle lyfta fram? Jag blev osäker. Intervjuobjekten smet iväg och jag fick inget uträttat. En riktig gastkramning för en journalist på plats.

Jag började studera flickorna som tydligen skulle ha någon slags uppvisning. Det är nåt visst med hästtjejer som inte släpper taget om sitt intresse trots att de nått ganska mogen ålder, självständiga och självmedvetna. Killar och övriga nöjen för stå tillbaka även om mockning och ryktning inte kan vara det roligaste i världen. Men ett tecken tydligt nog på att de verkligen älskar sina fyrbenta vänner. Det riktigt lyste i flickornas ögon där de stod och klappade och pussade sina telningar. Men det hände inget mer och jag blev alltmer frustrerad. Hur skulle jag få ihop en artikel och hade jag verkligen kommit rätt?

Då vaknade jag. Eller gjorde jag det?

Genom sovrummets persienner målade morgonljuset väggarna med psykedeliska mönster och abstrakta figurer. Samtidigt märkte jag att stora delar av skildringen ovan låg färdiga i huvudet med klara formuleringar och hyfsat språk.

I vanliga fall lägger jag lång tid på fraser och uttryckssätt. Skriver, suddar och formulerar om. Väger ord på våg. Nu vaknade jag med en stor del av ett färdigt manus. Jag steg snabbt upp och skrev ned det på några få minuter.

Strax innan hade sömnens atmosfär av ro och harmoni gått över i ett likadant halvvaket tillstånd, tror jag. De båda hade gått in i klinch med varandra, som siamesiska tvillingar, omöjliga att skilja åt.

Vi vet att drömmen stundom kan verka verklig och verkligheten verka dröm. Jag hade gungat i ett ingen mans gränsland och producerat en text – mycket märkligt.

Men – nej, jag tror absolut inte på något övernaturligt, men nog är detta sömndruckna alster – ett nattmössans opus – värt en krönika om sin egen krönika.

Ingmar Särman

Relaterade artiklar
Fler artiklar