Mölndals-Posten
Lördag, 22 juli 2017

Historia kan skrivas på en söndag

Söndag eftermiddag. Det är ett grått dussinväder ute. Varken regn eller uppehåll om det nu är möjligt. Precis som vilken dag som helst nu för tiden. Det är apokalyptiskt tyst runt omkring. Det sägs att det är som allra mörkast precis före gryning. Det kanske är på samma sätt med vila. Alla verkar i alla fall gå i Guds fotspår och vilar en dag som denna.

Det enda märkvärdiga är att jag ensam går och hämtar bilen. Jag kör upp bilen och vi stuvar in våra bortamatch-väskor. Trafiken är så odramatisk att jag inte ens behöver använda bromspedalen. Det räcker att motorbromsa. Så här hade jag inte förväntat mig att färden skulle gå till. Jag trodde att jag skulle behöva stå över hastighetsbegränsningarna. Se dem som endast ”riktlinjer” att likgiltigt förhålla mig till. Men Skodan och min körstil har slående olikheter med ett utryckningsfordon. Den förväntade ditvägen liknar mera den förväntade hemvägen. Jag följer vägskyltarna med det röda korset och rattar in på parkeringen. Framför parkeringsautomaten ställer jag den retoriska frågan, hur länge ska vi stanna? Men efter den första undersökningen får jag dock ett svar, ”ni ska ingenstans idag”.

Jag förstår att ovanstående thrillerreplik, taget ur sitt sammanhang, har en hotfull stämning över sig. Men så var inte alls fallet, utan den yttrades av en välvillig barnmorska på Mölndals sjukhus. Det var alltså dags nu. Ett paradigmskifte och en personlig jordbävning stod för dörren.

Sjukhus är en märklig plats. Livet, döden och allt däremellan ryms här. Medan jag står och kollar ut genom fönstret från vårt rum på elfte våningen, tänker jag att det är konstigt att förlossningsavdelningen ligger så högt upp. Är inte förlossningar rätt akuta och kräver snabba tag? Sedan kommer jag att tänka på ett stycke i Knausgårds Min kamp. Begravningsbyråer och bårhus ligger alltid på markplan eller första våningen. I motsats till detta kanske man lägger förlossningsavdelningar så högt som möjligt? Trots att sjukhus rymmer hela livet kan jag inte låta bli att känna mig lite beklämd. Det kanske är som om man tvättar en svart och en vit tröja i tvättmaskinen. Det mörka är dominant och färgar ens helhetsbild.

På min 18-årsdag fick jag i likhet med alla andra 18-åringar ett orange kuvert från Pensionsmyndigheten. Det kändes fruktansvärt avlägset men ändå lite greppbart. I alla fall med naglarna. Men att min dotter med största sannolikhet kommer att överleva mig känns hisnande och kittlande. När hon greppar mitt finger med sin lilla hand, hårt som en drunknande, får livet en ny mening.

Johan Sjöberg

Relaterade artiklar
Fler artiklar