Mölndals-Posten
Torsdag, 27 juli 2017

De ler medan marken skakar

Dagen efter skolavslutningen. Det är soligt och varmt. Den välbekanta skolmiljön är främmande utan alla eleverna. Tystnaden är på gränsen till skrämmande och man hajar till om man hör fotsteg i korridorerna. Trots detta är det en helt vanlig arbetsdag för oss i personalen. Men inte för eleverna. Det är ju första sommarlovsdagen och rimligtvis den bästa dagen på året. Därför blir jag lite perplex när jag ser en elev, med afghanskt ursprung, utanför huvudingången. Vi börjar småsnacka och det visar sig att han väntar på att fritidsgården ska öppna. Jag slår följe med honom dit, och väl där får vi veta att det nu råder sommartider och att fritidsgården inte öppnar förrän på kvällen. Han är ensam och jag vet inte vad jag ska säga. Vart går man när man inte har någonstans att gå? Och vad gör man när man är ensam och har mer tid än planer?

Nyheten slog ner som en bomb, en månad tidigare. Det tillfälliga migrationsboendet skulle läggas ner. I en tid då övriga elever provade ut balklänningar och studentkostymer. Vart dessa språkelever skulle ta vägen var höljt i dunkel. Inte minst för dem själva. Men det var snarare bort än till något. Den rotlösa situationen födde tanken om en sommarskola för eleverna på migrationsboendet. En sommarskola med betoning på sommar snarare än på skola. En plats att styra stegen mot och en tid att förhålla sig till. 

Efter en vecka av allsköns bollsporter, kanotpaddling och museibesök närmar vi oss le grand finale. En dag vid havet. Trots sommarskolans frivillighet och den ständigt närvarande frånvaron av framtiden, är uppslutningen god. De kommer, är nyfikna och glada som spelemän. Vissa måste avvika för viktiga möten med advokater och Migrationsverket. Allt för att undvika att bli hemskickade till ett land som till och med är för farligt för nyhetskorrespondenter. 

På sommarskolans sista dag kommer killen som väntade utanför skolan på första sommarlovsdagen. Bästkusten lever olyckligtvis inte upp till sitt namn. Himlen, havet och horisonten smälter samman i femtio nyanser av grått. Det ösregnar och vi tvingas stundtals ta skydd i ett badskjul. Som sommarskolans självutnämnda fotograf blev jag ofta ombedd av eleverna att ta bilder på dem. Jag vet inte varför men kanske ville de skapa nya minnen. Som om de aldrig skulle få se dessa närbelägna platser igen. I efterhand fick jag veta att den mest skojfriske fick sitt utvisningsbeslut på morgonen samma dag vi åkte till havet. Veckan efter går jag igenom alla bilderna på mitt kontor. De skrattar eller ler på varje bild trots att jorden skakar under deras fötter.  

Johan Sjöberg

Relaterade artiklar
Fler artiklar