Mölndals-Posten
Tisdag, 21 november 2017
För två år sedan genererade ett besök cirka 30 minuter. Idag är det 10-15 minuter, skriver insändarskribenten.
Arkivfoto: Most photos
För två år sedan genererade ett besök cirka 30 minuter. Idag är det 10-15 minuter, skriver insändarskribenten. Arkivfoto: Most photos

Jag vill fortsätta vara Brittas ängel

Jag är 33 år och har jobbat inom hemtjänsten i fyra år, hos en extern utförare. När jag började hade jag sju besök på mitt schema. Under två år har besöken fördubblats. Alla de kunder som jag har på mitt schema lever fortfarande, som tur är. Varje år när uppföljningen kommer från biståndshandläggaren, då kapas tiden. För två år sedan genererade ett besök cirka 30 minuter. Idag är det 10-15 minuter. Vi ska alltså genomföra samma insatser på 10-15 minuter. De gamla övertalas att beställa Sodexo-maten och då kapas tiden för egen matlagning. Kommunen tar 15 kronor per portion, men beställer inte själva. Det gör vi. De kapar tiden hos de gamla och besparar sig administrationen. Jag kunde nästan inte tro det när jag fick höra detta från min samordnare.

Min dag då: Jag kommer till dagens första besök, hos 98-åriga Britta (som har ett annat namn i verkligheten). Jag har 15 minuter disponerat för frukost, att ge medicin, bädda sängen, hjälpa till med hygien. Jag kommer in och ropar ”God morgon!”. Frågar hur Britta mår. Tar på mig skoskydd och springer in i köket och sätter på gröten på nolltid och kommer direkt in i sovrummet. Britta försöker komma ur sängen för att hjälpa till så vi hinner med allt. Hon har ont, jag kan inte dra i henne och orkar inte lyfta henne heller, utan vi båda anstränger oss in i det sista för att kunna komma upp från sängen med en rullator och beger oss så sakteliga in mot badrummet. Självklart får rullatorn inte plats. Inte jag heller.

Där står Britta och klamrar sig fast vid handfatet, vänder sig och sätter sig ner på toaletten. Jag springer i köket, lägger fram gröten, brer två mackor, en med skinka och en med ost. Tar fram mjölken och sylten. Dukar bordet. Sätter på kaffe och springer tillbaka till Britta. Jag hjälper till med hygienen vilket blir något knepigt på grund av platsbristen och att Brittas ork börjar tryta. Där inne står även badkaret, men det kommer aldrig till nytta. Britta har svårt att ta sig i och ur det. Hon blir aldrig så pass ren som vi hade önskat. Vi står framför spegeln och då ska Britta borsta sina tänder, tvätta ansiktet, händerna och kamma sig. Jag hade behövt stödja henne men istället börjar vi borsta tänderna för att hinna inom tidsramen. Jag lämnar Britta och springer ut för att sätta på radion. Kommer tillbaka, vi skrattar. Tänderna är inte rena. Britta tvättar ansiktet med sina skakande händer. Jag hjälper till att tvätta rent ögonen som är nästan helt hopklistrade på ena ögat. Vi hinner knappt skölja rent där heller.

Nu är min tid ute, jag känner stressen i min kropp, börjar svettas och sliter av mig min långärmade tröja. Britta vet att vi inte hinner mer. Jag följer henne in i köket och hon sätter sig ner. Hon sitter i nattlinne och jag klär slutligen på henne morgonrocken. Hon och jag kramas och hon pussar mig och säger åt mig att skynda mig tillbaka. Jag lovar göra det, klappar hennes kinder och rusar ut. Slänger på mig tröjan och jackan i trapphuset. Jag hann inte klä på Britta och hann inte bädda sängen eller diska. Förr hade jag 30 minuter att göra allt detta. Nu ska allt göras på halva tiden. När jag kommer ut från Britta har jag 13 besök till på mitt schema. Jag rusar vidare. 

Handläggaren säger att vi får en ”säck med tid” som vi ska fördela och de gamla ska få den tid de behöver. Problemet är att vi inte kan sträcka oss längre. Vi kan inte jobba gratis. Säcken är så tajt för varje brukare att de inte har råd att skänka några minuter hos de andra brukare. Alla behöver sin tid. Till exempel, handläggaren säger att 30 minuters dusch hos Astrid kanske tar 15 minuter hos Arne. Då får vi ge 45 minuter till Astrid och 15 till Arne. Sammanlagt en timma. Hur vi än delar säcken av tiden kan vi inte ta något från någon, alla behöver verkligen varje sekund. Hur vi än lägger upp det så får vi inte ihop schemat. Vi hinner inte ta rast, vi äter i bilen, frågar brukarna om vi kan låna deras toalett eftersom vi inte hinner åka till bensinmackarna.

De flesta av oss klarar den här stressen i två-tre år och efter det slocknar vår aura och vi ger upp och går vidare. Jag ser de nya kollegorna med engagemang och vilja. De ger mig bränsle för jag vill så gärna fortsätta komma till Britta. Hon blir så glad att se mig varje dag. Jag är hennes ängel och hon är min. 

Hemtjänstanställd

Relaterade artiklar
Fler artiklar